lördag 23 mars 2013

Digitalhumaniora och vetenskapshistoria - sista dagen på Teknik- och vetenskapshistoriska dagarna i Umeå 2013

Patrik Svensson håller key note om digitalhumaniora.

Tredje och avslutande dagen av konferensen i Umeå var här. Jag lyckades försena mig på morgonen, eftersom mitt busskort uppenbarligen saknade den resa jag hade räknat med. Det var uppfriskande att gå i kylan till universitetet, men lyckligtvis är det inte lång väg. Desto varmare välkomnades jag då jag kom fram och belöningen kom genast. Det var dags att besöka det berömda HumLab och sessionen där. Jag missade den första, av Mats Fridlund, men hann höra slutet på Rickard Danells presentation av bibliografiska studier i hur biokemiska artiklar tycks hänvisa till varandra, om jag inte förstod fel. Bibliografiska nätverk blir ett verktyg för hur man kan påvisa vetenskapliga nätverk, intressant men föreföll en aning komplicerat, åtminstone om man skall få tro det man såg som grafer, clusters etc.

Finn Arne Jörgensen från Umeå presenterade härefter ett mycket spännande tema, dvs. teknologin och landskapet. Han gjorde en ny resa i W. Schivelbuschs tågstudie – om hur farten kändes negativ för människorna på 1800-talet etc. resan gjordes nu digitalt i de olika former som tågresor, tågfärder och fart presenteras på webben. Man kan t.ex. Resa med transsibiriska järnvägen, se var man är på Googlemaps, höra rälsens dunk, se vyn utanför fönstret... Tåg är viktiga symboler för tenknik och människans föreställningar om sin miljö, framsteget och tid och rum. Numera är vår uppfattning om den naturliga världen både liten och stor, argumenterar Jörgensen, eftersom vi ser både litet och stort – från rymden genom satelliter och inne i kroppen med mikroskop. Något får vi, något mister vi. För tillfället är ju tågresan ett “långsamt” sätt att resa i förhållande till flyget. Väl sagt. Något att tänka på medan jag just nu sitter på tåget och skriver detta.

Morgonens sista presentation hölls av Chrsitopher Natzén på Kungliga biblioteket: om dess filmarkiv och utvecklandet av sajten filmarkivet.se. Han tog tillfället i akt och inledde med ett fantastiskt filmklipp från husmors-filmens tid – ett exempel på det material som finns ute på webben. Problemet med dylika databaser är att man ofta hellre först vill bygga upp sajternas metadata, innan man egentligen kan lägga ut materialet. Det digiterade materialet är dock vitkigt för forskningen och gör det lättare att nå – Natzén visade ett fall med musiken i screening av tidig film (stumfilm). Det framkommer var, vem och hurdan musik som uppfördes vid visningarna, ur reklamer och programblad. En dylik studie hade varit svår att göra utan ett stort material i digital form. Fick mig verkligen att tänka på KAVA och allt fint som finns på webben hemma i Finland. Det natinonella audiovisuella arkivet i Finland är dock ett skilt arkiv – jag vet inte hur det är organiserat i Sverige. Filmarkivet tycks vara underställt KB, alltså, om jag förstod föredraget rätt.

Dagens key note var ytterst intressant – den hölls av professor Partik Svensson, som är direktör för HumLab och behandlade hans fält, digitalhumaniora (Digital Humanities). Detta är nu precis i tiden, så det var dags att jag också hörde litet mer om detta fält, som även berör min man (IT-kille) och hurdana projekt vi kunde göra i framtiden (vid sidan av det vi redan gjort, arkeo.fi). Jag har även sett, att Jyväskyläborna skall ordna en kongress om detta i (förhållandet till museer etc.) april, bara som ett exempel. Svenssons presentation bet sig in i fältets historia, att det urpsrungligen kallats humanities computing, numera hänvisas dock mest till digital humanities. Platformen för centrum som idkar denna typ av forskning definierar även hurdant fältet är. Begreppena har flera dimensioner, men det mest intressanta är just hur vetenskapsmännens identitet formats, och att det även är en fråga om vad man kallar sig – känns det töntigt att kalla sig “digitalhumanist” eller ej. Ja, jag vill gärna kalla mig detta en gång i framtiden, förhoppningsvis. Svenssons egen bakgrund är i lingvistiken och han poängterade att det största materialet i anknytning till detta är digiterade källor äldre än 1850 och databaser anknuta till dem, t.ex. om paleografi. Jag kom ju naturligtvis genast att tänka på mina vänner inom medeltidsforskningen och deras behov och insatser i detta avseende. Svensson poängterade att fältet dock är mer än “miljön” (digitala miljön), kanske en platform för bredare helheter inom medieastudier - “allt digitalt”. Varför inte en “mötesplats”, tycker jag. Med andra ord, en mycket tankeväckande presentation!

Efter lunchen var det dags för den sista sessionen, jag valde att delta i den om universitetshistoria, som naturligtvis även tangerar det jag själv håller på med. Det var mycket intressant att genast få höra Thomas Kaiserfeldt presentera Lunds universitetsjubileum (350), som skall firas 2016-18. En ny historik håller på att ta form, en antologi, och forskarna i projektet har olika strategier för detta. Ett viktigt mål är att motarbeta den bild som universitetets pr-avdelningar gärna ger, skriva mer diversifierat. Forskarna vill att boken även skall kunna bidra till det universitetshistoriska fältet as such. Speciellt intressant lät infallsvinkel på symboler (lieux de mèmoire?): logotyper, läge, klädesdräkt, byggnader... Med andra ord rör det sig om ett projekt som väcker ens nyfikenhet – ett jubileum det lönar sig att följa med! Målgruppen är inte direkt studerandena, för dem finns redan trevliga verk, utan forskarna inom organisationen och andra historiker i Norden.

Nästa presentation hölls av doktoranden Karl Bruno, som presenterade sitt projekt om Sveriges lantbruksuniversitets historik, där han speciellt skall skriva om biståndsarbetet. Idag presenterade han en professor vid veterinärmedicin, som personligen inledde ett sorts biståndsarbete, dvs. en vilja att sprida en svensk modell och exportera know-how under efterkrigstiden. Hans projekt gick ut på att få veterinärstipendiater från Indien till Sverige och fastän projektet kunde ha gått hur som helst, blev det tydligen ändå mycket lyckat. Det tycks även ha rått skilda syner på förhållandet mellan teori och klinik, vilket var intressant att höra, speciellt då aktören som presenterades, Nils Lagerlöf, höll på det kliniska kunnandet. Det skall verkligen bli spännande att få höra mer om Brunos synteser i framtiden!

Konferensens sista föredrag hölls av Anders Houltz från Kungliga tekniska högskolan. Han presenterade ett projekt, som ännu inte fått finansiering, men hoppas få det. Projektet lät nämligen otroligt intressant, eftersom det handlade om KTH:s forskare och deras bisysslor utanför den akademiska världen, i business, politiken etc. Projektet skulle fokusera på praktiker mer än organisaton, och det lät verkligen lovande: ett “proefssionsperspektiv”. Liknande önskar jag även kunde skrivas mer av i Finland, T.ex. har jag hört att Museiverket skall få en ny historik – förhoppningsvis blir den mera åt detta hållet. Det har dock skrivits uttryckligen universitetshistoria ur denna infallsvinkel, eller som en av de teman som behandlats – av Matti Klinge. Detta tema, om professorernas och andra forskares engagemang för “samhällsnyttan” tycker jag han skisserat i sina studier kring Helsingfors universitet. Det förefaller ändå som om det ligger något allmänt nordiskt i detta fenomen och jag tycker det syns i frågan om alla universitet – kanske åtminstone vid HU. Jag tycker vi inte skall behöva tro att det är enbart teknologer som är entreprenörer och politiker utanför sin högskola... Utbildningen som status ses även viktig i detta fall, identiteten. Men, summa summarum: det blir mycket intressant att höra hur detta projekt fortskrider och en dag få ta del av resultaten. Inte minst därför att min egen far är teknolog. Det är ju även vår tid som betonar tekniken, kanske betraktar sig som “teknisk” – åtminstone ter det sig så ibland – så en beställning för en dylik analys finns säkert.

Sammanfattningsvis var det alltså tre intensiva dagar av möten, tankar och intressanta framtidsplaner jag fick uppleva. Kongressen var otroligt välordnad - tack Christer Nordlund och Helena Ekerholm - och vi fick god mat, ofta, kaffe och alla annan god "vård", som härliga middagar på kvällarna, som gjorde upplevelsen extra bekväm. En forskare tänker ju bäst med mätt mage. Nu åker jag mot Helsingfdors igen, arbetar vidare med mina artiklar och - reflekterar över vad jag lärt mig.

fredag 22 mars 2013

Teknik- och vetenskapshistoriska dagarna 2013 - dag 2

Dag två av kongressen här i Umeå inleddes med sessioner och jag valde att gå och lyssna till Sverker Sörlins projektpresentation samt talare, som vill delta i definierandet av vad "environmental humanities" (miljöhumanistiska vetenskaper?) skall gå ut på. Sörlin betonade att det kanske ansetts som om vi varken behöver hiumanister eller religionsvetare, men krigshändelserna på 2000-talet har tvärtom tvingat forskare att ta ställning till fenomen som glabalism, klimatförändring etc. även ur en humanistisk infallsvinkel. Vi har upplevt flera trender: språklig, kulturell, spatial och nu performativ, vilket gjort att vi behövt nya fakulteter och ämneshelheter inom vetenskapen för att undersöka fenomenen. Miljöhumanistiska vetenskaper är arkeologi (!), miljöhistoria, stadsforskning etc. och det har nu även bildats nya tidskrifter för dessa ämnesområden, menade Sörlin.

Efter Sörlins inledande presentation vidtog Nina Wormbs med en mycket god presentation om vår visuella uppfattning om vår planet. Hon ingår även i ett större forskningsprojekt som handlar om remote sensing och uppfattningar om Jorden. Wormbs visade oss den bild vi alla känner till numera, "The Blue Marble" och jämförde med senare visuella representationer av polarisen som krympt under det senaste decenniet. Olika sätt att presentera fenomenet fanns i olika tidningar och det var frapperande att inse att många av dem är rentutav konstverk, snarare än fotografier. I vissa ser man tydligt att bildern är hopmonerade av tiotals satellitbilder, på andra har de behandlas så hårt att de inte egentligen har något med Jorden att göra längre. En av dessa bilder, en sorts pastish på Blue Marble finns faktiskt i varendea iPhone som standard - och how come, det sade hon inte dock, men det ser ju var och en: den visar inte Afrika och Antarkitis utan USA...

Efter Wormbs tog Arne Kaijser över och presenterade svensk energiimport sedan 1870 och vad detta berättar om olika perioder i historien. Kaijser ingår i ett större projekt som dels skall granska nationell resurshantering och även internationella, geopolitiska, perspektiv på ämnet. Något som även bör behandlas, menare Kaijser, är ekonologiska fotavtryck.

Efter Kajser avslutade Sörlin ännu med att gå närmare in på en historisk läsning av det "antropocena", dvs. en granskning av miljörörelsens retorik. Vokabulären och hur den tillkommit med en rad av hot, som blir allt längre, var mycket intressant att få en uppfattning om. Vad är mijöln, och hur har den då definierats? från och 1850-talet har forskarna försökt definiera människans ställning till sin omgivning och det finns även religiösa föreställningar i bakgrunden. Efter andra världskriget har reoriken givit Miljön en rolls om något, som har egna egenskaper. Mycket intressant ioch jag började genast tänka på hur synen på fornlämningar passar in i denna bild.

Dagens key note hölls av Britta Lundgren, som talade om sitt forskningsobjekt: pandemiernas historia. Det var alltså ett exempel på den medicinska vetenskapens och uppfattningarnas historia. Källorna är många: i sitt forskningsprojekt ämnar Lundgren intervjua personal, patienter och skötare för att utreda hur kommunikationen skedde och hur bilden av Svininfluensa egentligen byggdes upp. Det var slående att höra detta föredrag, eftersom frågorna kring vaccinationer etc. ständigt dyker upp. Det var så sent som i måndags i Finland, då det rubricerades om en baby som avlidit av en vaccination. Det konstaterades att Lundgrens expertis i dekonstruktionen av medie- och andra bilder av det hela kommer att vara otroligt viktig. Själv ville hon även framhäva vikten av minnen och upplevelser, främst bland de ofta böórtglömda patienterna.

I den session som följde, där jag själv höll min presentation till sist, ingick även andra mycket intressanta föredrag. Anders Persson från Göteborg presenterade sitt avhandlingsarbete om kriminologins disciplinbildning. Han fokuserade på året 1947 och ett schema som föreslogs på en Nordisk kongress. På 1950-talet blev kriminologin högst viktig även kriminal- och socialpolitriskt, vilket gjorde att ve3tenskpen slutligen defnierade helt annorlunda än vad man först hade tänkt sig. Vi väntar med andra ord på hans synteser om hela historien.

Härefter presenterade johan kärnfelt och Gustav Holmberg från Göteborg respektive Lund sitt historikprojekt om amatörastronomin i Sverige. Det kom väl fram olika typer av amatörastronomer och olika subkulturer, som lät otroligt spännande. det fick mig genast att associera till amatörarkeologerna - har deras historia redan berättats i Finland? Förmodligen, men fenomenet kunde få mer uppmärksamhet och jämföras till andra liknande föreningar i varje fall. Mycket intressant!

Min egen presentation om synen på klosterlämningarna i Kökar gick inte så bra som jag hade tänkt mig, eftersom jag glömt min pdf med bilderna hemma. Det blev dock en givande diskussion och jag fick litet extra kick för att skriva artikeln färdig denna vår, äntligen.

Dagens sista session handlade om forskarbiografier om mer eller mindre synliga gestalter. Anders Lundgren presenterade "en vanlig kemist", professorn Lars Fredrik Svanberg, och gav samtidigt en intressant inblick i den kemiska vetenskapens historia i Sverige. Det fick mig att associera till boken i Finland, som jag inte läst, men bläddrat i. det lönar sig att kanske ta en titt i den igen där hemma.

Helena Ekerholm presenterade härefter sitt postdocprojekt, som handlar om en hushållerska på den zologiska stationen Kristineberg på 1800-talet. Källor till historien är hundratals brev som hon skrev till sin chef och de verkar innehålla synnerligen intressanta uppgifter såväl om henne, hennes liv, som om själva stationens verksamhet. Speciellt intressant blir det att senare få läsa om Ekerholms tolkning av hushållerskans roll och status på stationen.

Följande presentation hölls av Ylva Hasselberg från Uppsala, som skall skriva en ny biografi om den berömda nationalekonomen Eli Heckscher. Hon skulle vilja skiva den som en spegel av samtiden, menade hon, och huvudpersonen verkade otroligt fascinerande, inte minst för sin familjebakgrund och förhållandet till modern. Ja, alltid modern. Med andra ord blev det en nyfiken publik, som ser fram emot denna bok.

Det sista anförandet denna dag hölls av Kristina Espmark, som presenterade resultaten från sin doktorsavhandling, som behandlade kemisten Astrid Cleve von Euler, som överraskande även berörde mig, eftersom hon var sven Stolpes, en berömd Birgitta- och Kristinaforskares och författares, svärmor! Jag tyckte mig även minnas att jag sett namnet någonstans förut... Cleve hade en fascinerande livshistoria och var i likhet med sin svärson även en person som verkar ha gått mot strömmen och modigt hållit vid sina egna teser. Fascinerande! den här berättelsen hoppas jag kunna få läsa!

Det var med andra ord en faktaspäckad, mycket givaden dag. På kvällen bjöds vi på en förträfflig middag på Norrlands Operan och fick hör på vävgrammofon! Och diskutera, diskutera mera!

torsdag 21 mars 2013

Kongressen i teknik- och vetenskapshistoria 2013 - dag 1

Idag började kongressen på eftermiddagen med mottagning klockan 16 på det ganska nybyggda Bildmuseet, ett museum för modern konst anslutet till konsthögskolans campus - ett fantastiskt rum! Men på vägen dit tog jag mig också en titt på Umeå stads kyrka. Så fort jag steg in mötte mig ett minne från 1808-1809, nämligen en relik från Dunckers grav. Jag kom inte ihåg att han begravdes i Umeå efter att ha stupat "den 5 juli", men här har han funnits, på något vis i eller vid den forna träkyrkan. Den nya kyrkan är från 1894 och jag fick med mig kyrkans 100-årshistorik från 1994 alldeles gratis - tack. Utanför kyrkan låg sedan även ett monument rest för Duncker, så det blev ett minnesmättat besök minsann, helt oväntat.

Innan kongressen började tog jag mig en titt i utställningarna i Bildmuseet, som varmt välkomnade mig in från kölden, det gjorde stort intryck. Högst uppe visades lettisk konst från Sovjettiden och dekonstruerades dess mytologi. Speciellt tagen blev jag av tavlan "På vakt för freden" från 1960-talet, där en soldat lyssnade med en radarmakkapär, ovanför honom den fria himlen. Radaren ljsu skapade nästan en gloria runt hans huvud. Kusligt och vackert samtidigt, med andra ord. Minst lika stort intryck gjorde de stora fönstren som vetter ut mot Umeå på olika håll - ett Umeå som idag badade i solgult vårljus kölden till trots.

Så det var en fina kulisser för den första dagen av Teknik- och vetenskapsdagarna som nu, 2013, arrangeras här i Umeå. Arrangörsteamet leds av professor Christer Nordlund, som höll några inledande ord. Bland annat berättade han att de inledde planeringen redan 2010 och höll nästan på att arrangera detta redan hösten 2012, men på grund av krockar med annat program, förflyttades kongressen till våren. Fint så! Vicekansler Kjell Johnsson tog till ord därefter och betonade det nya konsthögskolekampuset, Bildmuseet och Umeå 2014 - det snart stundande kulturhuvudstadsårets - betydelse för universitetet, världen. Innan kvällens key note inleddes, dök ett extra program upp. Lars Salvius priset detta år tilldelades professor Sverker Sörlin, som numera arbetar i Stockholm, men vars mångåriga arbete delvis varit stationerat i Umeå. Han tackade och betonade att priset ger honom mer mod och han tror bestämt på humanioras stigande betydelse i samhället. Vackert!

Kvällens key note hölls av gästprofessorn Nancy Langston, från Michigan, som är miljöhistoriker med en bakgrund i ekologisk forskning. Hon talade om sin forskning kring hormonernas historia och hur deras hormonstörande verkan så småningom uppdagats. Hon påpekade hur synen på människan som skild från naturen under 1900-talet varit nästan ödesdiger. Hon sade att forskarna gjorde upp en massa konstgjorda gränser - detta tål naturen, men inte mer - för pesticider etc., fastän inget av detta bevisats säkert. Det var med andra ord en otroligt intressant föreläsning, aktuell i politisk mening, men inte mindre tänkvärd även ifall man gör jämförelser hur denna världsbild at människan på något vis har gränser mellan sin kropp och resten av naturen uppkommit...

Härefter blev vi bjudna på en läcker middag med lax och kunde smått bekanta oss med varandra. Efter middagen var det nämligen ännu dags för filmvisning. Detta ingick i ett projekt inom centet för genderforskning. Redan under början av kvällen visades Tor Lundbergs kortfilmer med politisk och kulturell ton - nämligen om gruvdriftens framfart i Jokkmokksområdet, där de lokala människorna inte fått tillräckligt med röst att säga sin åsikt om det hela. Kvällens film Kiruna - Rymdvägen var en fantastisk djupdykning i hemorten och människans innersta, ens identitet. Liselotte Wajstedts experimentella film gjorde ett enormt intryck - det är så minnen, plats och identitet byggs ihop. Kiruna håller nämligen på att rasa, eftersom gruvan expanderat för mycket, staden måste flytta. 100 år av en plats försvinner, vilket inte lämnar människorna oberörda och inte den som såg filmen, heller! Gruvdrifeten har ju varit aktuell även hemma i Finland, med hela skandalen kring Talvivaara, så detta tema väckte verkligen tankar och åsikter, särskilt eftersom jag varit både i Jokkmokk och Kiruna.

onsdag 20 mars 2013

Nytt och gammalt att läsa

Tisdag i Umeå. På bibliotek från morgon till kväll. Arbete med mitt anförande inför konferensen, som börjar på onsdag. Sökte mig genast till sektionen J, arkeologi, och litet historia också i Umeås mysiga stadsbibliotek. Hittade både gammalt och nytt att läsa, fräsha upp kunskaperna en dylik dag, då det är svinkallt ute och jag har inga andra obligationer än att arbeta, helt och hållet. Härligt! Tog med andra ord itu med att plöja igenom Peter Aronssons Historia från 2011 i förhållande till gamle Nietzsche (1998) och det var ett intressant företag att läsa dem sida vid sida...

Hittade även annat intressant, så som en avhandling från Göteborg 2008 jag borde känna till, men bättre sent än aldrig: Anita Synnestvedts Fornlämningsplatsen - Kärleksaffär eller trist historia, samt Fredrik Svanbergs och Katty H. Wahlgrens Publik arkeologi (2007). Ett krasst konstaterande: ifall man endast använder sökord i databaser kan det ibland vara svårt att hitta något nytt, det bästa är att få gå i bibban och göra utgrävningar i hyllorna, så att säga.

tisdag 19 mars 2013

Upp mot Umeå

Genom Finland mot Vasa går vägen med tåg. Foursquare tycker jag rest långt, då jag checkar in i Vasa, över 250 miles på en dag! Föga anar appen att jag ännu ämnar ta mig över Kvarken mot Umeå. Under vägen hann jag än en gång läsa den inspirerande boken Pekingmännikan. En historia utan slut av Tore Frängsmyr, vilken jag nämnde i en tidigare epistel. Den lilla boken är ett ypperligt exempel på esseistisk popularisering av vetenskapshistoria. Något liknande skulle jag önska jag fick till stånd en dag - förhoppningsvis inom en ganska snar framtid. Frängsmyr är en etablerad forskare, så han kryddar texten här och där med mycket personliga reflektioner om hur han tagit sig in på ämnet, rentav mött en av huvudpersonerna som ung. Jag vill inte nödvängidtvis göra liknande val annat än i förordet, men i övrigt är stilen sådan som jag tycker är lättläst, flytande och ändå vittnar om stor bildning och insyn i ämnet. Här handlar det om de svenska paleontologernas gärning gällande upptäckten av den s.k. Pekingmänniskan, dvs. ett antal Homo erectus-individer påträffade i utgrävningar nära Peking under mellankrigstiden. Boken är mycket väl upplagd, så att det först på slutet framkommer egentlige hur fuynden placerats i människans stamträd - forskarna hade ju inte facit på hand, utan stod kanske inför upptäckterna av nya arter av människa, kanske inte. Frängsmyr ger även upprättelse till en svensk-österrikisk forskare, doktor Zdansky, som inte fått tillräckligt erkännande i allmänna verk om temat ute i världen. Här ser vi hur kolleger kan framhäva sig själva tilld enmån att andra faller ur historien, så att säga. Överlag är det en mycket spännande berättelse som målas upp: endast tre tänder av fynden består, i Uppsala, eftersom de många andra fynden försvann under andra världskriget. De försvunna fynden har till och med gett upphov till ett par romaner som skrivits som detektivgåtor, skriver Frängsmyr, vilket inte förvånar. En av forskarnas försvunna anteckningar fick till och med mig att fantisera om vad de kunde ha innehållit och varför de försvann... Frängsmyr skriver skickligt litet av en detektivgåta själv, men fokus är ständigt på de fascinerande forskarna och deras trapatser. För länge sedan, på 1990-talet, läste jag Zetterbergs Jüri Vilmisn kuolema, om den estniske politikern som mötte sin bane under händelserna 1918 i Finland, men slutet på boken kändes platt. Frängsmyr har ett bättre skrivet slut, kanske en historia, som då påpekar att den inte ännu är slut - att nya fynd om de tidiga människoarterna görs ännu idag.

Isen skrapade mot fören och vi tog iland en halv timme försenade. Slutligen var vi i Umeå centrum strax före midnatt. Jag hann dock även återuppta läsande av Umeåforskarnas och kollegernas bok Topos, som jag nämnde tidigare här. Den består även av populärt skrivna essäer, som kan och bör fungera som inspirationskällor för mig. Jag har tagit till mig av det äldsta av råd: ifall du inte är förmögen att skriva själv just nu, läs!

lördag 9 mars 2013

Hälsningar från Finland i mars 2013


Emil Wikströms nunna i Vetenskapernas hus - glad att var här igen!

Det har varit bråttom under min vistelse hemma i Finland. Men, en del grejer har rullat vidare. Jag har till exempele äntligen skaffat mig ett arbetsrum utanför hemmet, i närheten av universitetscampuset, biblioteken och arkiven i centrala Helsingfors. För ungefär ett år sedan föreslog min vän och kollega, doktoranden Roosa Peake att vi absolut borde ha arbetsrum utanför våra hem och vi kunde slå oss ihop, ett gäng, och skaffa ett gemensamt utrymme på hyra. Roosa lyckades för en tid sedan hyra in sig i ett forskarkollektiv i Kronohagens stadsdel och nu befriades ett bord därifrån. Mot en billig hyra fick jag nu alltså via henne tillfället att hyra in mig där, på Mellangatan - toppen! Kanske släkten och barnen äntligen förstår att mamma även "jobbar" nu, när jag också går ut från hemmet i stil med far? I varje fall var det ett lyckokast och så småningom skall jag börja uttnyttja detta.

Igår var det dag 2/6 i Fackboksförfattarnas utbildning och nätverksforum för sina medlemmar. Denna gång var temat själva skrivandet och texten, stilen etc. Som utbildare verkade doktorerna Pirjo Hiidenmaa och Olli Löytty, båda med en bakgrund i litteraturvetenskapen. Vår grupp delade i två och i Löyttys grupp fick vi först berätta kort om oss själva och därefter presentera en faktabok vi särskilt fattat tycke för. Jag tog med mig Tore Frängsmyrs Pekingmänniskan, som de facto absolut borde översättas till finska också! Jag gillar särskilt bokens essäistiska stil och det sätt på vilket forskarna kring Pekingmänniskan och de olika rönen, det slutliga försvinnandet av evidensen (så när som på de tänder som fortfarande finns i Uppsala) målas upp. Ett annat exemepl på denna stil att popularisera vetenska0pshistoria är t.ex. Fossiljägarna, men den hittade jag inte igår när jag skyndsamt skulle åka iväg på kursen.

Efter ett roligt grupparbete slutade Löyttys del av utbildningen med en trevlig lunch, där jag fick äran att träffa bl.a. Pertti Ranta, som översatt Darwins "Beagles resa" till finska och även gjort en ny översättning av Darwins "The Origin of Species". Den äldre versionen var från 1917 och mycket gammalmodig nu på 2000-talet. Båda böckerna finns i vår bokhylla här hemma, så det var trevligt att höra Ranta berätta om sitt arbete.

Efter lunchen fick jag ta del av den andra delen av dagens utbildning. Pirjo Hiidenmaa berätta om språk (finska, i detta fall) och gjorde oss medvetna om olika stilar att skriva, hur man gör sig förstådd, hur man måste förstå att inte skriva för journalistiskt, men inte heller lika torrt vetenskapligt, ifall man skriver till en bredare publik. Jag fick några verkligen bra idéer till mitt eget arbete, så kursdagen hade återigen nått sitt mål för mig: att verka som grundlig inspiration och ett forum för att skapa kontakter. Jag hade nämligen även äran att sgrupparbetade med bland annat Sari savikko, som skrivit exempelvis den fina boken om skoltavlor. Vi ses igen nästa gång!

söndag 3 mars 2013

Kurs, resa och nyheter från Finland i februari

På grund av tidsbrist har jag inte hunnit skriva sedan hemkomsten, som tog litet extra lång tid, eftersom Vasabåten körde fast i isen i Kvarken. Tåget byttes även ut följande morgon från ett snabbt pendolinotåg till ett "museitåg" som i sakta mak, utan restaurangvagn, puttade på mot Tammerfors. Det var en hungrig och sömndrucken forskare som förfriskade sig på Tammerfors station innan det var dags att stiga på ett proppfullt pendolinotåg mot Helsingfors. Det veckoslutet var det nämligen båtmässa i mässhallen i Böle, vilket lockade folk från både när och fjärran till staden. Vid lunchtid var jag äntligen hemma och blev väl mött av familjen. Strapatsrikt, med andra ord.
Följande dag började Finlands fackboksförfattares kurs för sina medlemmar, där man kan nätverka och få goda råd och tips för sina bokprojekt. Dagen inleddes med ordförande, prof. Markku Löytönens hälsning och presentation av själva kursen, som består av sex utbildningsdagar fördelade över år 2013. Löytönen är även aktuell just nu tack vare att en ny kulturhistorisk bok utkommit (han har redigerat den tillsammans med min kollega och vän, historikern Anton Eskola), om olika tal hållna av kända personer från alla livets skeden. I olika inlägg fick vi höra dels om vilka som kategoriseras som fackboksförfattare, att vi de facto producerar fler verk än de skönlitterära författarna årligen och mycket mer som kan tänkas höja vårt självförtroende. Doktor Helena Ruuska berättade om produktion och utgivning av läromedel, vilket var ytterst intressant, eftersom jag personligen inte stiftat så mycket bekantskap med detta område tidigare. Det var med andra ord en lyckad första kursdag i Vetenskapernas hus denna lördag.


Under sportlovsveckan, som inföll vecka 8 här i Södra Finland, var barnen lediga, så arbete och nöje gick enligt deras takt. Det blev att skdia och åka skridsko, pulka och allmänt ha det kul, men i veckans program ingick även en exkursion för mamma, där resten av familjen följde med som avec. Jag besökte nämligen Nådendal och stiftade bekantskap med en kalk från 1920-talet i Församlingshemmet, varefter jag hade äran att träffa forskaren och konservatorn Kari Appelgren i Axel Haartmans konstnärshem på Klostergatan 3. Appelgren har skrivit om dräkthistoria, arbetat vid Åbo landskapasmuseum och även skrivit en artikel om ett av mina forskningsobjekt, lektorn Julius Finnberg (1877-1955). Det var Ritva Joensuu och Anne Sjöström från Nådendals museum som vänligen hade arrangerat vårt möte, så att jag fick träffa både Anne och Kari, som jag inte känt sedan förr. Ritva träffade jag på arkivkursen i höstas, så via henne var detta nya möte nu möjligt. I nästan två timmars tid blev jag guidad runt i huset, som bar på många Birgitta- eller munkrelaterade minnen och teman - otroligt upplysande och intressant! Fick genast inspiration att skriva klar den korta recension som jag lovat åt Sjöström, då hon vänligen sände mig ett exemplar av den ifjol utkomna boken om Nådendals kyrkogård (skriven av Leena Mattila). Recensionen utkommer troligen senare i vår i Arkeologia NYT!/Arkeologi NU!, som utges av Åbo landskapsmuseums vänner. Snart skall jag även skriva klart en annan recension, den berör Ola Jensens senaste antologi om den arkeologiska fältmetodens historia.
Men alla nyhter är inte enbart goda. I förra veckan nåddes vi finländska medeltidsforskare och arkeologer av sorgebudet att doktor Knut Drake gått bort i Åbo 19.2, i en ålder av 85 år. Drake var en eminent forskare, som gjort stora tillägg till Åbo slotts historia, Åbo landskapsmuseums historia med mera, med mera. Han fick även Svenska fornminnesförneingens medalj nyligen och deltog ännu pigg och aktiv i olika seminarier och evenemang. Inte hade jag anat att det var sista gången, då jag såg honom senast i höstas på seminariet om Raumos historia och vi talades vid, han frågade hur det går för mig och min forskning. Lycklig dock den som får leva länge, göra det man är intresserad av och vara pigg ända till slutet, det är trösterikt.