torsdag 26 december 2013

Hänt i december: Umeå och Birgitta

Innan året avslutas och min postdoctid närmar sig sitt slut, återvände jag ännu en gång till Umeå för att presentera den forskning jag gjort i år för VTM-gruppen (eller USSTE på engelska) vid Umeå universitet, där jag varit inkopplad sedan i vårvintras. Som ett sorts avsked höll jag en föresläning om klosterforskarnas i Finland internationella nätverk (i praktiken Sverige och Estland) på självaste Finlands självständighetsdag, som ju är en ledig dag hos oss - mitt jobb som tf. arkivarie led med andra ord inte nämnvärt av min resa till Sverige. Denna gång följde hela familjen med för att se vad det där Umeå egentligen är, dit mamma reste titt och tätt i våras. Vi stannade på hotell Scandic i Umeå, och eftersom vi var här med bil var det lätt att röra sig i staden. Mattan i hotellet var synnerligen intressant för en som förstår sig på lieux de mémoire och turism (se bilden ovan): Sverige, viktiga orter, symboler anknutna till dem, fornminnen och allt förbundet från Skåne till Lappland med vägar. Det kunde skrivas en hel artikel om denna matta...


Finlands flagga vajade med EU:s och Sveriges utanför Umeå stadshus på Finlands självständighetsdag 6.12.2013.

Det var dock ett sorgligt budskap som nådde mig inför min resa: emeritusprofessor Bosse Sundin hade gått bort. Han var ju alltjämnt aktiv som forskare och ett stort stöd för de yngre generationerna, eftersom han frekventerade universitetet och alltsomoftast satt med på fikastunderna - då fick jag även bli bekant med honom. Ändå orkade många kolleger och vänner komma och lyssna på mitt föredrag, trots de sorgliga nyheterna, det är jag tacksam för. Det var även fantastiskt fint att få stifta bekantskap med hela gruppen och dess verksamhet överlag i år, och delta i seminarier och diskussioner. Jag hoppas även andra finländare vågar ta sig till Umeå och VTM - det var en givande upplevelse, åtminstone för mig. Nästa år vankas kulturhuvudstadsår för staden, och antagligen kommer jag hit minst än en gång - så pass mycket trevligt program utlovas, inklusive intressanta utställningar på Västerbottens museum, som nu ännu var ganska tyst vid vårt besök, eftersom de rustar inför 2014.


Roger Andersson från Stockholm berättar om sitt birgittinska projekt.

Men snart var det dags för temat för min evighetsforskning igen: Birgitta och birgittinerna. Under ett års tid har jag planerat ett seminarium och böcker om birgittinerna och Finland tillsammans med mina forskarkolleger och vänner här i Finland. I samarbete med Finska kyrkohistoriska samfundet arrangerade vi så äntligen ett endagsseminarium finansierat av Otto A. Malms donationsfond och Letterstedtska föreningen samt Nådendals museum/stad. Vi knöt även an till Nådendals 570-årsjubileum som inföll i år. Seminariet var gratis för publiken och vi kunde vara mycket nöjda, när hela salen 505 på Vetenskapernas hus i Helsingfors var välfylld, med ett femtiotal åhörare trots julstressen (datumet var nämligen 17.12). Seminariet inleddes med hälsningar av arrangörerna och sedan med våra utländska stjärnor: docenterna Roger Anderssons och Claes Gejrots anföranden om sina pågående projekt och intresseområden.


Jesse Keskiaho beskriver de olika skrivarnas handstilar och hur samma händer kan kännas igen i olika texter.

Efter lunchen fick vi höra unga finländska forskare, som specialiserat sig på olika aspekter rörande birgittinerna i Finland. Vi kunde vara mycket stolta över den tvärvetenskapliga variation seminariet kunde erbjuda: doktor Jesse Keskiaho presenterade några fragment rörande birgittinernas skrivare i Finland, doktorand Ville Walta talade om Nådendals arkiv - mycket intressant för den som är intresserad av arkivering må jag säga! Doktorand Mikko Kauko presenterade därefter handskrifte A49, som just nu håller på att bli översatt till finska från fornsvenskan.

Efter kaffepausen vidtog docent Päivi salmesvuori, som talade om varför Birgitta överlag ville grunda en ny orden. Därefter fick vi höra skön sång, eftersom doktor Hilkka-Liisa Vuori presenterade nunnornas sång, Cantus sororum, som var temat för hennes avhandling år 2011. Som musiker sjöng hon även delar av de källor, hon presenterade. Det var med andäktig tystnad publiken hänfört lyssnade till ett exraordinärt föredrag. Efter detta fick vi se bilder av konstverk, då doktor Elina Räsänen presenterade träskulpturerna i Nådendals kyrka och dryftade deras ursprung och förlagor. Det var med alla sinnen man deltog i denna session, med andra ord.


Hilkka-Liisa Vuori sjunger och berättar om systrarnas tidebön under medeltiden.

Dagen avslutade med föredrag av docent Kari Uotila som i åratal grävt ut i både kyrkan och intill den i Nådendal. Hans resultat av utgrävningarna var mycket informativa att lyssna till och vi får väl se vad mera vi ännu i framtiden kan få ut av det myller av fynd som han under årens lopp påträffat och all den info han samlat in, senast dondrokronologiska dateringar. Härefter presenterade professor Markus Hiekkanen några tankar kring Nådendals kyrkas historia och ifrågasatte en del äldre tolkningsmodeller av byggandet. Slutligen talade jag om mitt forskningsämne kring historiebruket i Nådendal under modern tid och framförde en ny aspekt som inte tidigare behandlats nämnvärt, dvs. en konstnärshem med Birgittabilder i Nådendal. Mer om detta följer dock senare i samarbete med Nådendals museum, har vi kommit överens - väl så!


Kari Uotila från Åbo berättar om resultaten från åratal av arkeologisk verksamhet i Nådendal. Ville Walta lyssnar.

Kommer det att bli en ny Birgittabok om Finland - kanske det: i samarbete med Nådendals museum och Finska kyrkohistoriska samfundet - det är alltså bara att kavla upp ärmarna för mig. I varje fall var seminariet lyckat och det var underbart att få samlas igen och diskutera om detta. Birgitta hypade ganska hårt 2003 och det är synd att det nu känns som ett förelegat ämne för många - förhoppningsvis kunde vi på seminariet komma till en annan slutsats: Birgitta är för viktig för att glömmas bort, bara för att inga jubileer nu arrangeras och påkostas. Det dök dock upp en tanke på seminariet om ett annat jubileum, som faktiskt infaller nästa år, dvs. salige biskop Hemmings. Han skrinlade nämligen 1514. Docent Osmo Pekonen föreslog att detta borde uppmärksammas - vi får väl se vad det nya året för med sig! Det är alltså inte ett avsked jag gör, då denna blogg om ett liv från en postdoctid avslutas - utan med tanke och blick inriktade på framtiden, framtida forskningsämnen och framtida aktivitet som forskare. Tack för mig och välkommen 2014!

söndag 24 november 2013

God diskussion med Skald och i etern

Varde ljus! Förra veckan fick jag chansen att träffa studeranden i föreningen Skald vid Helsingfors universitet. De representerar dem, som skall specialisera sig inom sina magistersstudier inom kultur och kommunikation. Vi fick kontakt via studenternas universitetslektor, Derek Fewster, som har uppmuntrat dem att bekanta sig med forskare och aktörer inom de branscher som kommer att bli deras. Torsdagkvällen inleddes med en presentation om teaterproduktion och konstbranschen av skådespelaren och regissören, producenten C. G. Wentzel. Efter hans presentation var det tur för undertecknad att tala om min karriär hittills, min studiebrakgrund och främst vad jag sysslar med nu - mitt jobb i Pojo och även min firma, Tmi Eva Ahl. Speciellt god diskussion fick vi gällande synen på humanister överlag och om frågor kring marknadsföring och prissättning samt produkter. Det var en verkligt trevlig kväll och jag hoppas vi kommer att samarbeta i framtiden!

I Pojo framskrider museets renovering och planerandet av nästa års verksamhet. Chefen uppträdde i radio för att berätta om det hela och museets ansiktslyftning, som skall pågåg till april, varefter en ny utställning byggs och öppnas för publiken 1.6.2014. Hör mera om projektet här. Och följ förvisso den fina bloggen för att se vackra bilder från Fiskars.

söndag 17 november 2013

Arbete i Pojo

Forskning får idkas under veckoslut och kvällar, näringsidkare är jag på morgnarna mellan 6 och 7. Detta på grund av att jag sedan beger mig iväg till mitt arbete som moderskapsvikarie för arkivarien vid Pojo lokalhistoriska museum. Arbetet innebär tre dagar vid Fiskars hembygdsförenings arkiv intill Fiskars museum och sedan två dagar i Fiskars bolagets historiska arkiv. det är mycket att minnas, små detaljer att lära sig, men omväxlande och givande i en bildskön miljö (Fiskars gamla bruksmiljö) och i trevligt sällskap av hjärtliga kolleger vid museet. Arbetsresan är rätt lång, men det motiverande arbetet gör det inte svårt att köra av och an mellan huvudstaden och Pojo. På vägen är det få bilar som kör ut ur stan, medan en slingrande orm av strålkastare makar sig sakta in mot stan. Jag är glad att vara i den lilla grupp som tar sig ut, mot rusningen, och höjer på hatten åt dem som vill bo utanför staden men måste arbeta där.

Välkommen till arkivet intill Fiskars museum, det är öppet tisdagar kl. 15-18 eller enligt överenskommelse (Åkerraden 9, Fiskars, tfn 019-237013)! Och kom ihåg att följa museets blogg: en ny utställning byggs efter att huset denna vinter renoveras - mera info följer!

onsdag 13 november 2013

Lyckade nedslag i historien om “de andra” att dryftas idag

Vieras, outo, vihollinen. Toiseus antiikista uuden ajan alkuun. Historiallinen arkisto 137. Toim. Marja­Leena Hänninen. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura: Helsinki 2013. ISBN 978­952­222­437­8. 458 s.

Historia är politik och det är därför mycket viktigt att historiker gör ansträngningar för att lyfta fram sådana teman ur det förgångna som även diskuteras i samtiden. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura har skridit till verket och publicerat ett digert, men lättläst verk om synen på människor i olika samhällens och tiders marginaler: minoriteter eller udda personligheter – “de andra”. Lättläst betyder inte lättsmält, eftersom verket består av många artiklar 19 artiklar samt ett förord, men konceptet fungerar bra ifall man ser artiklarna som skilda kapitel, fallstudier som behandlar det övergripande temat. Avsikten med boken presenteras av redaktören, docent Marja-­Leena Hänninen, och här motiveras även form och funktion för verket. I 2000-­talets värld är det många fenomen som har en mycket lång historia – ända tillbaka till antiken, kulturerna kring Medelhavet och det medeltida och förmoderna Europa. “De andra” är en social och idéell konstruktion, inte ett faktum. Artiklarna närmar sig därför temat främst ur en idé­ eller socialhistorisk infallsvinkel. I olika motsättningar finns fästpunkter att dekonstruera eller beskriva: vem anses vara “de andra” och inte tillhöra “oss”, i olika tid och rum? De ledande finländska forskarna inom antikens och det förmoderna Europas historia vill ge oss något att bita i.

 

Verket är indelat i fem större teman: evigt den andra; bilden av fienden; de som har en annan tro; kön, sexualitet och människokroppen samt främlingarna ibland oss. Docent Tua Korhonens artikel inleder själva verket med tankar före tideräkningens början i Grekland kring skillnaden mellan människa och djur. En stereotyp bild av djur framhäver endast de till synes djuriska eller mest lättfattliga dragen. Djuren i bland annat fablerna blir därför mycket förenklade, t.ex. lömska rävar. Djuren blev de andra även genom sin osynlighet – man reflekterade inte över hur offerdjuren ställer sig till sitt offer – men en viss variation förekommer: delfinen som leker i vattnet kunde också mötas med empati och bli en metafor för ett positivt mänskligt identitetsbygge.

Bilden av fienden är ett annat intressant och mer övergripande tema för några artiklar. Marja­-Leena Hänninens artikel om Hannibal är verkligen full av intressanta uppgifter såväl rörande den store härföraren och Roms fiende, som gällande bruket av hans gestalt som en sorts ädel fiende med vars hjälp Rom per se definieras. Myten om Hannibals storhet, som dock besegrades, var så viktig att han stod som staty i staden: han var den enda fienden som kastat sitt spjut innanför murarna. Hannibal blir därför en sorts spegel av den romerska identiteten: den ädla fienden polerade reflektionen ytterligare, betonar Hänninen. I Päivi Kuosmanens artikel behandlas ett liknande tema: romarnas syn på hunnerna. Källorna till ämnet är elitens texter från 370-­500­talet, som brukade hunnerna för att betona drag som ansågs goda  hos de egna folket: romarnas lugna och stabila karaktär ställdes emot barbarernas, hunnernas, bärsärkagång och vildhet. Författarna utnyttjade tidigare författares barbarskildringar såväl för att skapa en kontinuitet i litteraturen, som för att framhäva hunnerna som något markant icke­romerskt. Kuosmanen frågar sig därför slutligen om författarna inte enbart ville framhäva sin egen bildning framom att ge verkliga beskrivningar av hunnerna som hot mot Rom. Detsamma behandlar Antti Lampinen i sin artikel om författaren Ammianus Marcellinus bild av gallerna under senantikens tid. Det är uppenbart att författaren främst hänvisar till tidigare källor, så som Caesar, i hopp om att skapa en eftersträvansvärd kontinuitet i beskrivningarna av “de andra”, men Ammianus verkade även ha egna erfarenheter, vilket lett till vissa positiva omdömen: gallerna var exempelvis “förhållandevis renliga”. På grund av stereotypierna är beskrivningarna av “de andra” inte användbara för att förstå objektet, men nog för att dekonstruera den tid, det rum och de människor som skapat stereotypierna.

Religiösa minoriteter har även fått lida för att utsättas för stigman av “främmande”. I Marika Rauhalas text behandlas Kybelekulten i Grekland, som främst beaktades som en svärmande kult och därför farlig kult, som lockade kvinnorna. Grekerna var mycket öppna för nya intryck av det gudomliga, men kulten av Kybele sågs som främmande på grund av behovet att överlag bygga upp sin egen identitet som en motsats till någon annan. Kybelekulten var farlig på grund av sin gränsöverskridande karaktär: de svärmiska ritualerna sprängde gränser mellan män och kvinnor, medborgare och ickemedborgare osv. Samma mekanismer ses även i synen på och definitionen av “hedningarna” under senantiken, vilket Maija-­Stiina Kahlos behandlar i sin artikel, som granskar kristna författares behov av att skapa sin egen identitet genom att göra en boskillnad mot ickekristna grupper. Kahlos gör en mycket intressant begreppshistorisk utredning om själva begreppet “hedning”, vilket är mycket tacksamt. Genom att skapa begrepp definieras “den andra”, och så måste en del negationer och stereotypier tillkomma, som i detta fall t. ex. att hedningarna har en svagare moral, de är både “döva” och “blinda” med mera. Temat tas även upp i nästa artikel, skriven av Katja Ritari, som behandlar synen på Sankt Patrick och mötet med druiderna på Irland under tidig medeltid. Via kulten av helgonet skapades en kristen kultur, där motpolerna Patrick och druiderna framhävde kristendomens seger. Druidernas kraft fråntogs dem inte, utan man ville visa att de var starka fiender, som Patrick övervann tack vare sin “rätta” tro – och därav större kraft. Berättelsen om helgonets kraft blev därför ett sätt att stärka de kristna irländarnas identitet.

I sin artikel om synen på saracenerna under högmedeltiden tar filosofie doktor Sini Kangas upp frågan om muslimernas roll som fiender “ibland oss”. Temat är synnerligen aktuellt, vilket ger artikeln en stor bärkraft, eftersom Kangas behandlar synen på saracener och andra oliktänkare i korstågspropagandan på 1100­-talet. Propagandan skapade vissa stereotypier av saracenerna som segt levde (lever?) kvar. Den aggressiva propagandan hade ett enormt behov av fiendedefinitioner för att kunna påverka samtiden. I en del beskrivningar ges ändå en mer varierande bild, trots att saracenen ofta får verka som korsriddarens motpol. I texterna finns dock gemensamma drag: religionen brukas för att definiera “de andra”. En mer djuplodande bild gav även franciskanen Roger Bacon (ca 1214-­1292) om mänsklighetens sju trosföreställningar, vilket Antti Ruotsala lyfter fram i sin artikel härnäst. Bacon levde under en tid då mongolerna slagit sig fram i Östeuropa och intresset (och rädslan) för dem var närvarande inom eliten. Bacon skapade en första pseudovetenskaplig syn som religionsforskare: han beskrev främmande trosföreställningar, men gjorde ändå en rangordning av dem, där kristendomen sattes främst. Att förstå detta är viktigt, eftersom efterdyningarna av denna typ av rangordning verkar än idag. Bacons intresse beskriver ändå hur den västliga kristenheten försiktigt tog sina första stapplande steg mot intresset för en större värld. Men synen på kristna – “andra” kristna behandlas grundligt, exempelvis senmedeltidens och den förindustriella periodens syn på religiösa och/eller etniska grupper i centrala eller norra Europa. Päivi Räisänen­-Schröder skriver om baptisterna som noga kontrollerade “andra” i Württemberg. Att vara kristen, men tro “fel” var delvis temat hos Kangas, som nu fortsätter i fallstudier om lutheranerna som Räisänen­-Schröder tar upp.

Frågan kring bruket av kropp och kön som definitioner på “oss” och “de andra” avhandlas även i några artiklar. Jussi Rantala skriver om ett mycket intressant fall, dvs. kejsaren Elagabalus på 200­-talet, som blev hårt kritiserad av historieskrivarna. För att framhäva hans utanförskap och följaktligen, avsättning, beskrevs kejsarens religion som främmande, hans drag som feminina och hans leverne som omoraliskt med mera, för att stereotypt skilja mellan honom och “romarna”. Historieskrivarnas texter kan inte ses som pålitliga, utan måste just ses som propagandatexter, som genom att förlöjliga kejsarens kropp, undergrävde hans politiska makt. Marjo Kaartinen skriver om bruk av uppfattningar om dygd vs. odygd i sin artikel om de stereotypier som skapades kring de katolska munkarna i 1500-­talets England. Eftersom ett “dygdigt” leverne var idealet, framhävde man särskilt munkarna som odygdiga syndare. Reformatorernas svartmålande propaganda bar en sorglig frukt och negativa stereotypier om det medeltida klosterlivet blev även i detta fall märkligt seglivade.

Även den åldrande kroppen har gjorts till något utanför “oss”, vilket tas upp i Anu Korhonens artikel om gamla kvinnor i vitsar i det tidigmoderna England. Samtidigt som de gamla kvinnorna kunde smädas, var de även farliga – i vitsarna gav de ofruktbara, “fula” åldrade kvinnorna ofta svar på tal, vilket bearbetades genom komiken. Åldringarna skulle ge vika för de unga, men uppenbarligen var så inte alltid fallet, då de även kunde föra sin talan, vilket kommer till synes exempelvis i humorn i bevarade vitsar. Den farliga kroppen bildar även grunden för Jussi Hanskas text om stereotypin om judarna som kannibaler och tankens ursprung i en antik text om Jerusalems förstörelse år 70, och beskrivningen av en Maria Eleasarsdotter, som åt upp sin son i galenskap och nöd. Texten brukades androm till varnagel i predikosamlingar under medeltiden, vilket födde en hel del stereotypier om judarna, som kom att bli rent ödesdigra. Jungfru Maria och hennes mildhet framhävdes som en motsats till den groteska judiska modern Maria som åt upp sitt eget barn. Eftersom judarna även beskylldes för Kristi död, bidrog dylika stereotypier även till att öka negativa uppfattningar om judarna, som länge påverkade synen på dem. Eva Johanna Holmberg benar däremot ut en annan negativ stereotypi om judarna, som berörde kroppen: det uppstod missförstånd om den judiska manskroppen, nämligen att männen menstruerade, på grund av delaktigheten i Kristi död och som ett gudomligt straff. Judarna kunde motverka detta kroppsliga straff genom att ritualmörda kristna pojkar, vilket var en myt som till och med finns med i Shakespeares beskrivning av en av karaktärerna, nämligen i den Ventianska köpmannen.

Efter behandlingen av judendomen som främmande, åker vi åter tillbaka till korstågens tid i Miikka Tamminens text om det omaka förhållandet mellan korsriddare i öst och väst och mötet mellan dessa i det Heliga landet på 1200­-talet. De västliga författarna förhöll sig mycket kritiskt till de kristna i öst (pullani), som sågs som degenererade i sina seder och eftergifter till sarasenerna. I väst kunde man dock mycket väl förhålla sig krigiskt till “de andra”, eftersom man inte behövde leva tillsammans på daglig basis. Skapandet av bilden av pullani som “de andra”, gjorde att latinarna sorglöst kunde bedöma förlusten av Acko vara en följd av de kristnas orena leverne i Palestina.

De sista artiklarna i boken behandlar människor, som dömdes till marginalisering såväl genom stigmatiserande lagar som på grund av säregna moraluppfattningar. Satu Lidman, som nyligen skrivit om skam, presenterar också här en artikel med detta tema, nämligen hur ett samhälle skapar uppfattningar om skam som berör “de andra” för att kunna framhäva rättesnören hur människor BORDE leva och således skapa gränser olika samhälleliga grupper emellan. Artikeln är ett viktigt inlägg i vår nutid, eftersom synen på romerna även behandlas. En värdig avslutning som för oss närmare “oss” i Finland bildas av professor Marko Lambergs text om synen på finnarna i 1600­-talets svenska rike. Texter lyfts fram, som dels lockar till småleenden samtidigt som några seglivade uppfattningar om finnarna som särskilt blodtörstiga, men kungatrogna, får en att associeras till diverse andra “finnar” med tvivelaktig mördarrykte från senare tider. Det sorgliga med kontinuiteten från 1600­-talet framåt i synen på finnarna tycks ha varit, att de ibland inte ens nämns vid namn – bara som “en finne igen”.

Frågor kring minoritetsidentitet har blossat upp igen, vilket gör boken synnerligen aktuell. Hedningen kunde konvertera till kristendomen, den vilda galliern bli en riktig romare – vilka var mekanismerna?Avsikten med föreliggande verk är också att visa, att identiteter och definitioner inte är eviga, utan det är frågan om en ständig process. Bokens rejäla tidsomfång och även breda geografiska omfattning (praktiskt taget hela Europa) är ett gott val: en stram avgränsning skulle garanterat ha gjort verket mindre lätt att ta till sig. Artiklarna är även placerade någorlunda kronologiskt, så att den första behandlar 500-­200­talet före tideräkningens början och den sista behandlar 1600-­talet. Variationen av välskrivna artiklar belyser många intressanta historiska teman och innehåller verkliga guldkorn att ta till sig och fundera vidare på – summa summarum: ett lyckat och viktigt historieverk!

Bokrecensionen publicerades i Villa Lantes Vänners årsbok Roma XII (2013).

fredag 25 oktober 2013

Bokmässa i Helsingfors och ljus i Nådendal

Det är skönt ibland när en lugn stund för reflektion infinner sig – jag tackar tåget från och till Åbo, än en gång. Först och främst får man undan några smärre uppdrag som legat på hög och å andra sidan har man tid att fundera över vad som senast skett. Jag har nämligen fått en arbetsplats, ett vikariat för ett år vid Pojo lokalhistoriska arkiv, och jag ser verkligen fram emot att få börja arbeta där. Är det inte meningen med postdoc-tiden överlag, att finna sin plats? Ofta brukar ju något universitet avses, men jag har hela tiden längtat ut på en mer världslig bana, till museer eller arkiv, närmare publiken. Det verkar som en mångsidig och trevlig arbetsplats och det ligger alldeles bildskönt i hjärtat av den historiska bruksmiljön i Fiskars, inte långt från mina föräldrars kära landställe i Karis Kudiby. Trakterna är därför välbekanta för mig och pendlandet välkommet – jag är morgonpigg och utnyttjar gärna resor för – ja, reflektion, om inte annat.


Det händer i varje fall även mycket just nu – vårt juliga Birgittaseminarium närmar sig med stormsteg: mer info snart, snart – och just nu pågår intressanta saker både när och fjärran. Igår besökte jag Helsingfors bokmässa, som är öppen till söndag 27.10 – rekommenderas varmt! Som förr är de svenskspråkiga avdelningarna synligt med och aktiva kolleger och glada författare delar med sig av sitt kunnande. Igår hade jag spetsat mig på att få höra professor Bo Lönnqvist på Tottiscenen tala om sin splitternya bok, som samtidigt lanserades, nämligen hans biografi om historikern Alma Söderhjelm, utgiven av Svenska Folkskolans Vänner. Lönnqvist berättade uttrycksfullt om projektet och om Almas fascinerande person och hur han velat revidera en del uppfattningar om henne – det lät litterärt och spännande. Jag måste genast inhandla boken till ett billigt pris av bokseriens redaktör, Rabbe Sandelin på SFV. Det låter spännande att planerna är att bokserien skall bli lång – vilken person avhandlas måhända därnäst? I varje fall har jag redan hunnit börja läsa Lönnqvists bok om Alma Söderhjelm och den är medryckande och djuplodande på ett sätt som gör det svårt för en att avbryta läsningen. Man vill liksom veta genast “vad hör hit”, “vad hände sen” och “vad mera kunde Alma då ha för sig”... Åtminstone början är förträfflig. Det lönar sig även att ta en sväng på bokmässan förbi tidskrifternas avdelning där jag i torsdags åtminstone gladdes av doktor Charlotta af Hällström-Reijonen, som är redaktör för Språkbruk – norpa åt er ett av de förträfflig numren av tidskriften som nu delas ut, det lönar sig! I nr 1/2013 skriver Mikko Kauko om Jöns Budde – bara för att nämna att man aldrig vet var man hittar ypperlig info om vad man helst vill veta. Kaféet intill de svenska avdelningarna är dock onödigt dyrt och dåligt – det kan du glatt skippa.

Idag var det dags att sända iväg de sista handlingarna för min examen i kulturturism till juryn. Spännande – jag måste antagligen berätta mer nästa vecka, eftersom evalueringen sker då. Sedan styrde jag iväg mot Åbotåget och bussen till Nådendal, “min ungdoms drömmars gyllene stad”. Nådendal firar 570-årsjubileum i år och detta veckoslut är det ett digert och konstnärligt program på gång i staden, som det lönar sig att stifta bekantskap med: Lux gratie. Arrangörerna, bl.a. staden och museet, bjöd vänligen in mig att hålla föredrag om synen på Birgitta och klostret, ett tema anknutet till min avhandling från 2010. Än en gång var det trevligt att få dyka tillbaka in i det jag forskat i under det senaste decenniet och lägga fram detta för en drygt tjugohövdad, engagerad publik. Nådendals museum är ett dynamiskt museum, litet men naggande gott och mycket aktiv engagerat i att lyfta fram stadens historia. Museet är även med i de kommande seminariearrangemangen i Helsingfors 17.12. Lägg det på minnet – snart hör ni mer!

söndag 6 oktober 2013

Intensiv början på hösten: arkivbildning, utställning, seminarie- och bokprojekt!


Hej igen - jag har inte hunnit skriva, men försöker berätta litet om vad som hänt under sensommaren och början av hösten 2013. Jag har nämligen arbetat både mot betalning, men även pro bono. På sommaren publicerade ju min artikel om forskaren Gunvor Kerkkonen (1903-2002), vilket hade inneburit att även bekanta sig med ett digert, osorterat arkivmaterial hemma hos hennes döttrar (se bilden ovan, men här är alltså bara en del av alla lådor som finns). I början av september måste en första genomgång och sortering av materialet ske pro bono, eftersom rädslan för att ett ypperligt material går till spillo är överhängande. Det är även skönt för döttrarna att få bli av med materialet så småningom. det handlar alltså om hundratals brev, manus och annat material från föräldrarnas liv (Gunvor och hennes make, riksarkivarien Martti Kerkkonen (1905-1990)). Eftersom ingen finansiering för arkivbildningen förelåg gjorde jag den första tio dagar långa sortering pro bono. För att kunna fortsätta måste jag dock ansöka om stipendium - och håll tummarna: materialet är fint. Ur en vetenskapshistorisk synvinkel är det alltså fråga om ett digert material som bland annat belyser forskarnätverk i Norden. Gunvor var nämligen delaktig i det stora utgivandet av Kulturhistoriskt lexikon, vilket producerat ett stort brev- och manuskriptmaterial väl värt att bevara. Jag hoppas alltså att jag får återkomma till detta arkivmaterial i denna blogg.


I slutet av september ordnade Lempäälä (de har en "Birgittakyrka", se ovan) Birgittaseminarium, som lockade en liten och hängiven publik. Seminariet var en del av Birgittaveckorna som firas på orten under hösten. Jag har fått äran att delta i många av dessa seminarier, vars primus motor är rektor Raili Reini (se nedan). Det första seminariet arrangerades under Birgittajubileet 2003 och traditionen bär vidare. Denna gång uppträdde undertecknad med tankar kring historiebruk i Nådendal, vilket följdes av doktoranden Leena Enqvists presentation av mat och dryck i klostret Syon abbey och hur man åt, vad man åt och varför man vet allt detta. Det var ett mycket intressant material som presenterades: nunnorna var medlemmar av eliten och detta sågs även i matkulturen, som bestod av hälsosam mat med fina kryddor. Till skillnad från hovet, åts dock en relativt enkel måltid, men Enqvist spräckte alltså hål på myten om nunnorna som livnärda på vatten och bröd. Efter denna presentation följde en paus, varefter doktoranden Aila Viholainen presenterade sin pågående forskning om de medeltida stenkyrkorna i Finland ur en forskningshistorisk synvinkel, främst gällande tolkningsproduktion av kyrkornas medeltida målningar. Eftersom avhandlingen snart föreligger, berättar jag säkert mer när det blir aktuellt igen! Sari Katajala-Peltomaa uppträdde därefter med ett föredrag som baserade sig på hennes och Ville Vuolantos senaste bok om barndom och barn under antiken och medeltiden. Idag presenterade Katajala-Peltomaa främst under, där man bett Birgitta om hjälp särskilt för att rädda sina barn. Slutligen avslutade seminariet på eftermiddagen med konst: Ilkka Mäkinen presenterade Tarikkas Pirkitta legend, som uppfördes av Eeva Petäkoski på ett mycket rörande vis. Det handlar alltså om en 1600-talsdikt om kyrkans grundande, där Birgittas och Magdalenas helgonbilder avgjorde kyrkans placering i början av 1400-talet. Stenkyrkan är dock yngre i och för sig, men dikten är ju fin ändå, vilket gjort att Birgittatraditionen i Lempäälä lever och mår bra trots dess tvivelaktiga historia. Ett bra exemepel på någon form av äldre, invented tradition och historiebruk i dagens värld, som ändå ger mening och bildning åt lokalsamhället. Tack Lempäälä för detta fina seminarium år 2013, vi ses igen 2015!

Jag håller även på med att skriva manus för Mörskoms medeltid, men återkommer nog snart även till detta projekt bara det framskrider litet mer. Det är ganska stressiga tider just nu, eftersom jag också håller på med seminarieförberedelser inför Finska kyrkohistoriska samfundets och Nådendals Birgittaseminarium i Helsingfors, som kommer att vara gratis för allmänheten och arrangeras i Vetenskapernas hus 17.12.2013. Men, jag återkommer även till detta evenemang så småningom! Nådendal firar 570-årsjubileum i år, vilket även föranleder att jag skall uppträda med föredrag i Nådendal 25.10. Jag återkommer om detta, som sagt!


Sedan maj har jag även varit anställd av Minnesvårdarna r.f. i deras 25-årsjubileumsutställning, som öppnade i Johanneskyrkans krypta i fredags (se ovan) och är öppen i två veckor från och med idag, 14-19 - välkomna! "Döden mitt i livet" handlar och minnes- och begravningskultur och vi har en hel del kuriösa föremål presenterade: diktaren J. J. Wecksells dödsmask från SLS, hårsmycken, en vacker sorgdräkt från Esbo stadsmuseum etc. Vernissaget gick strålande med pastor Busck-Nielsens requiemmässa - jag fick agera ljusbärare, litet nervigt eftersom jag haft 20-årspaus i aktivt församlingsarbete och dylika uppdrag i mässan. Likvagnarna från ingå och Liljendal samt likbilar från Nyman och Mikko Monenen väckte uppmärksamhet under vernissaget, se nedan - de var en ståtlig syn! Kom och ta er en titt på utställningen om ni rör er i Helsingfors - gratis inträde! Men, nu måste jag arbeta igen. Jag bloggar vidare med mera händelser inom en snar framtid.

torsdag 11 juli 2013

Besök i arkiv och kyrka

Sommaren är kort, javisst: speciellt då fokus är på barnen som har ledigt. Ibland hinner en forskare ändå göra några nedslag i sin (försenade) forskning också. Che va piano, va lontano, eller hur var det nu? Skynda långsamt - och hoppas att det ändå går framåt litet grann. Med andra ord, min artikel om Kökar har nu äntligen fått litet fart, eftersom jag fick möjlighet att se fynden från utgrävningarna under mellankrigstiden. Forskaren Jouni Kuurne såg vänligen till att beställa fram de efterlängtade föremålen och forskaren Anu Norola hade inte sommarlov utan var vänligen till min hjälp för att visa mig dem idag i Museiverkets centrallager i Orimattila. Familjen såg samtidigt sin chans att åka på en liten tur ut i skog och mark - mannen och barnen plockade blåbär och var ute medan jag fotograferade de fina föremålen. Det tog en stund, men då var det äntligen gjort. Det har varit som en propp i processen att jag inte sett dem och det har känts svårt att finslipa texten på grund av detta - få se om jag får det gjort nu, bättre sent än aldrig!

På hemvägen tog vi tillfället i akt och besökte en av de medeltida kyrkorna i trakten, Hollola Sankt Marie, som i likhet med så många kyrkor sommartid hänvisar sig vara en "vägkyrka". Mikko har under flera års tid uppskattat detta trevliga kulturutbud i form av "vägkyrklighet" och han får sina önskningar ofta uppfyllda att besöka kyrkorna, tack vare mitt särskilda intresse för medeltiden och medeltidsbruket. Det faktum som driver oss till besöken är även att man ofta måste betala dyra upphovsrättsliga pengar för bildbruk, vilket kan kringgås om man själv fotograferar helgonbilderna, som ju tillhör församlingarna och kyrkans medlemmar (finländarna/oss?). De är kulturarv och en betydande bit historia, samtidigt samtid. Därför var det glädjande att se att en guide fanns på plats, som vid vårt besök just höll på med att förklara viktiga saker om medeltiden för några andra besökare - finemang! Hollola har även satsat på en otroligt fin virtuell tur om någon av er vill se kyrkan, men inte kan ta sig dit: kolla här! En liknande modell hade jag velat göra för Finlands nationalsmuseums kyrkosal redan 2008, men då sades det att det inte var möjligt - tekniken utvecklas, tack och lov. Glad sommar, kom ihåg att besöka våra vackra kyrkor!

fredag 28 juni 2013

Adjö och hello!

Det blev inget större stipendium och fortsättning på min postdoc, men under sommaren skall jag ännu arbeta vidare med två nästan klara artiklar. I höst skall jag åter av och an till Umeå igen åtminstone en sväng, så helt stop i karriären är det inte. Min artikel om Kerkkonen och Hausen utkom och kan läsas här: www.mirator.fi Projektet ledde också till att jag skall hjälpa släkten att sålla och donera ns material till Riksarkivet, fint!
Två mindre stipendier för projekt i år gör mig inte arbetslös: det ena tangerar Hausen och min kloster/kulturarvsforskning och det andra är att skapa en barnbok om Nådendal, ser fram emot dessa. Idag tangerar jag mitt ämne, klosterforskningen, i ett föredrag på Medeltidsmarknaden i Åbo kl. 16:00 i Gamla Rådhuset. Det är fri entré, om ni har vägarna förbi - välkomna! www.keskiaikaisetmarkkinat.fi
Bilden föreställer Birgitta i Karis kyrka, den tog jag vid midsommarfirandet förra veckan. Fritt fram att bruka den, om man behöver, men nämn gärna fotograf och år.

onsdag 22 maj 2013

Umeå log mot mig och jag ler tillbaka

Idag var det dags att styra mot Finland igen efter några hektiska dagar vid Umeå universitet. Solens första strålar berörde mig och logotypmonumentet på esplanaden, då jag vandrade mot Vasaplan och bussen till hamnen. U är ett leende och leendet symboliserar set stora som skall hända nästa år, dvs. då Umeå blir kulturhuvudstad. Flera gånger har jag tänkt på detta och tänkt på de projekt jag deltog i som nybliven kandidat i Helsingfors år 2000.

Jag har inte hunnit fråga på vilka sätt historikerna och uni här ska delta, men jag hoppas de gör det med full maskin. Den som återvänder hit får väl se. Önska mig litet tur i det fallet, det hoppas jag på. Särskilt eftersom jag idag fyller 38 och det är 19 år sedan jag flyttade från min sömniga hemstad, Borgå. Halva livet har jag fått ägna mig åt mitt drömyrke - det är inte illa! Kanske jag får fortsätta jobba med VTM-gruppen i höst, vem vet? Hur det än går är mina mungipor vid öronen av det jag mött denna vår - tack! Le, så ler världen tillbaka - jajamen! Och glöm inte hjärtat!

tisdag 21 maj 2013

Seminarium och framtidsplaner - livet!



Idag hade jag chansen att växla några ord om framtiden med min 'sponsor' prof Nordlund. Fastän jag inte har något stort stipendium på lut nu, ser jag ändå positivt framåt och ansöker om mera. Jag lovade även avsluta mina delar av en gemensam artikel ännu i vår och är glad över Nordlunds tålamod. Vårens erfarenheter av samarbete och kollegialitet i Umeå har varit ovärderliga för mig.

Idag hade VTM- gruppen återigen seminarium, med Sabine Höhler från KTH som lade fram planer på sin forskning kring narrativ på ekologins fält. Särskilt frapperande är de senaste årens ekonomiska portfolio-tänkande kring ekologiska spörsmål. Höhler har tidigare forskat i ekorörelsen under 1900-talet. Det hela fick mig att dryfta i vilken mån dylikt ekonomiskt tänkande influerat även de institutioner som förvaltar kulturarvet... Tankeväckande!

Efter ett par timmar till med revidering av forskningplan och läsning var det dags att styra hemåt till logementet. I järnvägstunneln finns ett fint konstverk som sträcker sig ner på gatan, på väggarna och har ljud av fågelkvitter och andra interaktiva delar. Det är björktema och dikter, språk och annat inspirerat av nejden. På vintern gladde jag mig åt verkets ljus (de gröna björkarna på genomlyst glas) och sommarljud. Lev! står det till sist i blå neon. Ja, verkligen! Verket är från 2012 och gjort av F+A (två konstnärer). Nordlund sade att många har kritiserat verket, men jag tycker det har känts som ett välkomnande handtag i en lika välkomnande stad. Att få gå under dessa björkar har varit en fin upplevelse.



måndag 20 maj 2013

Björkarna har slagit ut i Umeå

Idag har jag åter varit i björkarnas stad och inledde dagen med att träffa min "sponsor", professor Nordlund, och kollegerna på kaffe, dvs. "fika" i Sverige. Fastän klockan ännu var morgon, började det redan vara varmt och soligt i högsta grad påväg mot campus. Igår natt, när jag anlände från hamnen, hade Sverige nyss vunnit VM i ishockey och skrivit en bit historia dessutom, genom att vinna på hemmaplan - senast hade det hänt år 1986. På radion beskrev reportrarna stämningarna på Sergels torg i Stockholm där folk festade på. I Umeånatten var det lugnt, alla vilade inför sin arbetsdag, tydligen.

Om man arbetar mycket hemma eller ensam på bibliotek är sällskap av trevliga och intelligenta kolleger mycket välkommet. Det är även avslappnande att inte tala om forskningen, utan annat som relaterar till själva varandet som forskare. Vid fikat fick jag genast svara på kollegernas frågor om båtresan och kunde konstatera att systemet fungerar mycket bättre än i vintras. I Vasa fick passagerarna redan bruka inglasad landgång, det var ännu inte fallet på vintern. I Umeåänden var det exotiska minnet av fornstora båtresor ännu kvar: ingen landgång i bruk, utan ut via bildäck rakt på piren och vandring mot ingången i själva terminalbyggnaden under bar himmel. Det var dock trevligare i sommarnatt och +17 grader C än senast, i minusgrader och snö i mars. Med andra ord kunde jag påstå att det verkar lovande inför nästa år, Umeås kulturhuvudstadsår 2014, eftersom service och hamnarrangemang, ja själva färjan, nu är allt mer uppiffad för varje gång. I vintras hade de inte ens gardiner i fönstren, vilket redan tillkommit i mars, och ökat mysighetsfaktorn. Före mig har Umeå dock tett sig redan i vintras som en mycket välkomnande stad överlag. Emeritusprofessor Bosse Sundin blev glad, eftersom han drog sig till minnes de långa karavanerna av bilar mot fjällen från Finland från förr, som tyvärr avtog i början av det nya seklet. Nu tycks det vara en återupplivad trend eftersom färjetrafiken kommit igång - fint så.

Efter vårt "fikaseminarium" och utbyte av korta nyheter fick jag bli installerad på en tillfällig arbetsbänk. Jag utnyttjar möjligheten först imorgon, eftersom jag måste tillbaka till login för att läsa all min medsläpade litteratur, som jag bör återlämna till diverse bibliotek senast imorgon. Det är intensivt och idag har jag tankat publik arkeologi, fornminnesplatser och teori kring arkeologihistoria. Egentligen skulle jag ha en hel del att säga om detta, grunda projekt och planera, förstå, men det får bli till en annan dag. Ibland behöver man även samla bakgrund, läsa och lyssna - ofta känns det som om det sällan erbjuds tilläfllen för dylikt, betraktelse. Tid för att läsa är lyx, tid att forska är det också. Jag har litet tid kvar, den skall jag bruka väl.

söndag 19 maj 2013

Intensiv spurt

Veckan har varit arbetsdryg: revidering av artikel, träff och intervju med en informant och nu, tillbaka i Vasa och överfart mot Umeå. Några dagar återstår ännu av mitt gästforskarskap vid USSTE, lån behöver returneras till bibliotek och Västerbottens museum besökas. Vädret är i varje fall helt annorlunda än senast, i mars: då var det svinkall vinter, nu i praktiken solvarm sommar.

tisdag 7 maj 2013

Brevseminarium i Helsingfors

Idag deltog jag i ett seminarium kring historiska brev, arrangerat vid Helsingfors universitet. Programmet kan ses här: http://blogs.helsinki.fi/brevkonst och det var en mycket givande dag i en solig stad.
Dagen inleddes med presentationer av doktoranderna Timo Lipponen (Tammerfors) och Anu Muhonen (Stockholm), som presenterade brev som källor till teaterhistoria respektive släkthistoria. Docent Kirsti Salmi-Niklander talade därefter om arbetarpoeten Kasperi Tanttus brev - hans livsöde i sig är gripande, eftersom han arkebuserades av se röda 1918.

Efter kaffepausen presenterade filologerna olika vetenskapshistoriska projekt: prof. H. K. Riikonen inledde allmänt om filologernas internationella nätverk under mellankrigstiden, varefter doc. Enrico Garavalli vidtog om filologen Giulio Bertonis brev till de finländska forskarna, särskilt A Långfors och Oiva Tallgren, senare Tuulio. Doc. Doris Wagner talade om sitt pågående projekt att editera prof Emil Öhmanns brev till och från tyskar. Många intressanta problem med editering kunde därmed diskuteras. Före lunchen berättade ännu doktoranden Elina Pallasvirta om din forskning kring filologernas brev och kontakter till USA på 1900-talet. Jag kom genast att relatera till Timo Salminen, docent i arkeologihistoria, som har ett klart manus om samma tema, men då arkeologer och deras kontakt både mot öst och väst.

Efter lunchen handlade det om brev och känslor. Sabine Kraenker talade om moderna franska brev, som handlar om att sluta ett förhållande. Elina Heikkilä däremot beskrev ett brev från 1924, som var en uppsägning. Brevet kunde ses spegla ett antal saker i tiden och förhållandet mellan chef och 'fröken' med mera. Samu Niskanens föredrag handlade om vänskap uttryckt i brev långt tidigare, dvs. ur S:t Anselm samlingar. Han har tidigare berört temat i sin avhandling och har hållit på med att editera breven.
Den sista sessionen inleddes även filologiskt med Kirsi Keravuoris anförande om familjebrev som källor till skärgårdssamhället på 1800-talet. Breven kunde ses som s k egodokument - en term jag definitivt även bör kolla upp. Följande föredrag hölls av två forskare vid HU: Taru Nordlund och Ritva Pallaskallio, som talade delvis om landsbygdsbrev som sändes med nyheter till pressen och delvis om emigrantbrev. Fokus var på konventioner kring olika genren av texter. Som sista föredrag berättade jag själv om K A Bomanssons och R Hausens brevsamlingar, som innehåller beskrivningar av tidiga utgrävningar och fältmetoder, dvs tangerade arkeologihistoria.

Det var med andra ord ett omväxlande seminarium och givande på många vis. Nästa datum är även redan bokat, i november - det är fint att det fortsätter. Sällan har idehistoriker chans att utbyta idéer med filologer, men detta med brevforskning verkar vara ett fruktbart forum!

tisdag 30 april 2013

Birgitta - ett ständigt återkommande tema

Det var meningen att jag skulle ta mig av och an till Umeå nu i mitten av april, men lille Emil blev sjuk och Mikko hade viktiga möten etc., så det blev på mitt ansvar att ta hand om lillen och de andra barnen här hemma. Vårstädning, öppning på mormors och morfars torp etc. vårsysslor har även liksom tagit musten ur mig - jag lider troligen av att batteriet piper tomt under denna försenade vår. Något roligt har ändå hänt:
1) Ett projekt om studenternas insamlingsresor på 1870-talet som jag deltar i med doc. Markus Hiekkanen och fil.dr Leena Valkeapää, båda mycket eminenta och erfarna forskare, fick en liten slant till av Nylands kulturfond - inte mycket, men i varje fall något som får en att tro på att vår bok en dag blir av. Något att se fram emot i sommar, särskilt eftersom projektet tangerar "min" fornforskare R. Hausen.


2) Jag fick äran att hålla föredrag om min (snart gamla) doktorsavhandling - kul att någon ännu vill höra om den - nämligen om historiebruket i och av Nådendal, för Birgittasystrarans vänner rf. i Åbo. Då jag arbetade som sekreterare för det finländska Birgittajubileet bad ordförande, prof. Päivi Setälä, mig ta kontakt med denna ekumeniska krets, som grundades kort efter systrarnas ankomst till Finland i slutet på 1980-talet och vars avsikt är att stöda deras verksamhet, och vi blev således medlemmar i föreningen för över tio år sedan. Jag har hållit kontakt med dem nu och då och skrivit i tidningen om min forskning och nu fick jag även vara årsmötestalare. Föredraget på en timme födde god diskussion och innebar intressanta och hjärtliga möten på Birgittinernas kloster/gästhem på Ursinsgatan i Åbo. Det var roligt att vara tillbaka här också - jag frekventerade stället under Birgittaåret 2003 och har även besökt dem senare i anslutning till min forskning. Kyrkoherden emeritus och teol.dr Rauno Heikola, som jag intervjuade till avhandlingen men aldrig personligen träffat, var på plats och tackade för föredraget och vi fick talas vid en stund. I festsalen öppnade samtidigt en bokutställning om Birgittarelaterade böcker, som presenterades av Airi Forssell. Värt att notera är även, att utställningen är ännu öppen för besök där i gästhemmet och bilder och texterna av Birgitta härrör sig faktiskt från en donation: omkring år 1995 anordnade Nationalbiblioteket en Birgittautställning som byggdes av forskaren Lena Huldén och dessa ingick i utställningen där (se bilden ovan). De är med andra ord bevarade av Birgittasystrarnas vänner och återanvänds kreativt nu i denna lilla utställning, som även vill lyfta fram 570-årsjubileet av grundandet av Nådendals stad, som de facto infaller i år. Fint! Det förefaller som om Birgitta och birgittinerna är något jag alltid återkommer till. Ifall lyckan står bi får jag även projektpengar för Birgittarelaterade böcker samt ett seminarium senare i vår - håll tummarna! Det vore verkligen trevligt, eftersom Birgittaforskningen blomstrar i Finland just nu, särskilt bland unga medeltidsforskare.

I sköna maj ämnar jag äntligen åka upp till Umeå igen ifall allt går enligt planerna, en sista gång som postdoc för Niilo Helanders stiftelse. Förhoppningsvis får jag nya krafter att slutföra de tre artiklar jag har på gång - en är ju nästan klar, som jag sade senast, och så kan jag gå vidare mot nya mål och nya projekt. Det har varit givande hittills och en månad är ännu kvar - hipphurra, glad Valborg, som man säger i Finland!

fredag 5 april 2013

Filar artikel på arkiv

Min artikel, som jag lämnade in i februari, om forskarna R. Hausen och G. Kerkkonen ( hon forskade i ärenden gällande Padis kloster), fick godkänt (med ändringar) av granskarna. Nu sitter jag alltså i Helsingfors och kollar upp en del källor ännu.


Forskningen gick närmast på sparlåga före påsk - en verkligt stilla vecka - så goda nyheter ger ny inspiration och friska tag. Detektivarbete! G. Kerkkonens brev finns både här och där och särskild hjälp denna vecka har jag fått på Riksarkivet av Anita Saarenheimo. Tack!



lördag 23 mars 2013

Digitalhumaniora och vetenskapshistoria - sista dagen på Teknik- och vetenskapshistoriska dagarna i Umeå 2013

Patrik Svensson håller key note om digitalhumaniora.

Tredje och avslutande dagen av konferensen i Umeå var här. Jag lyckades försena mig på morgonen, eftersom mitt busskort uppenbarligen saknade den resa jag hade räknat med. Det var uppfriskande att gå i kylan till universitetet, men lyckligtvis är det inte lång väg. Desto varmare välkomnades jag då jag kom fram och belöningen kom genast. Det var dags att besöka det berömda HumLab och sessionen där. Jag missade den första, av Mats Fridlund, men hann höra slutet på Rickard Danells presentation av bibliografiska studier i hur biokemiska artiklar tycks hänvisa till varandra, om jag inte förstod fel. Bibliografiska nätverk blir ett verktyg för hur man kan påvisa vetenskapliga nätverk, intressant men föreföll en aning komplicerat, åtminstone om man skall få tro det man såg som grafer, clusters etc.

Finn Arne Jörgensen från Umeå presenterade härefter ett mycket spännande tema, dvs. teknologin och landskapet. Han gjorde en ny resa i W. Schivelbuschs tågstudie – om hur farten kändes negativ för människorna på 1800-talet etc. resan gjordes nu digitalt i de olika former som tågresor, tågfärder och fart presenteras på webben. Man kan t.ex. Resa med transsibiriska järnvägen, se var man är på Googlemaps, höra rälsens dunk, se vyn utanför fönstret... Tåg är viktiga symboler för tenknik och människans föreställningar om sin miljö, framsteget och tid och rum. Numera är vår uppfattning om den naturliga världen både liten och stor, argumenterar Jörgensen, eftersom vi ser både litet och stort – från rymden genom satelliter och inne i kroppen med mikroskop. Något får vi, något mister vi. För tillfället är ju tågresan ett “långsamt” sätt att resa i förhållande till flyget. Väl sagt. Något att tänka på medan jag just nu sitter på tåget och skriver detta.

Morgonens sista presentation hölls av Chrsitopher Natzén på Kungliga biblioteket: om dess filmarkiv och utvecklandet av sajten filmarkivet.se. Han tog tillfället i akt och inledde med ett fantastiskt filmklipp från husmors-filmens tid – ett exempel på det material som finns ute på webben. Problemet med dylika databaser är att man ofta hellre först vill bygga upp sajternas metadata, innan man egentligen kan lägga ut materialet. Det digiterade materialet är dock vitkigt för forskningen och gör det lättare att nå – Natzén visade ett fall med musiken i screening av tidig film (stumfilm). Det framkommer var, vem och hurdan musik som uppfördes vid visningarna, ur reklamer och programblad. En dylik studie hade varit svår att göra utan ett stort material i digital form. Fick mig verkligen att tänka på KAVA och allt fint som finns på webben hemma i Finland. Det natinonella audiovisuella arkivet i Finland är dock ett skilt arkiv – jag vet inte hur det är organiserat i Sverige. Filmarkivet tycks vara underställt KB, alltså, om jag förstod föredraget rätt.

Dagens key note var ytterst intressant – den hölls av professor Partik Svensson, som är direktör för HumLab och behandlade hans fält, digitalhumaniora (Digital Humanities). Detta är nu precis i tiden, så det var dags att jag också hörde litet mer om detta fält, som även berör min man (IT-kille) och hurdana projekt vi kunde göra i framtiden (vid sidan av det vi redan gjort, arkeo.fi). Jag har även sett, att Jyväskyläborna skall ordna en kongress om detta i (förhållandet till museer etc.) april, bara som ett exempel. Svenssons presentation bet sig in i fältets historia, att det urpsrungligen kallats humanities computing, numera hänvisas dock mest till digital humanities. Platformen för centrum som idkar denna typ av forskning definierar även hurdant fältet är. Begreppena har flera dimensioner, men det mest intressanta är just hur vetenskapsmännens identitet formats, och att det även är en fråga om vad man kallar sig – känns det töntigt att kalla sig “digitalhumanist” eller ej. Ja, jag vill gärna kalla mig detta en gång i framtiden, förhoppningsvis. Svenssons egen bakgrund är i lingvistiken och han poängterade att det största materialet i anknytning till detta är digiterade källor äldre än 1850 och databaser anknuta till dem, t.ex. om paleografi. Jag kom ju naturligtvis genast att tänka på mina vänner inom medeltidsforskningen och deras behov och insatser i detta avseende. Svensson poängterade att fältet dock är mer än “miljön” (digitala miljön), kanske en platform för bredare helheter inom medieastudier - “allt digitalt”. Varför inte en “mötesplats”, tycker jag. Med andra ord, en mycket tankeväckande presentation!

Efter lunchen var det dags för den sista sessionen, jag valde att delta i den om universitetshistoria, som naturligtvis även tangerar det jag själv håller på med. Det var mycket intressant att genast få höra Thomas Kaiserfeldt presentera Lunds universitetsjubileum (350), som skall firas 2016-18. En ny historik håller på att ta form, en antologi, och forskarna i projektet har olika strategier för detta. Ett viktigt mål är att motarbeta den bild som universitetets pr-avdelningar gärna ger, skriva mer diversifierat. Forskarna vill att boken även skall kunna bidra till det universitetshistoriska fältet as such. Speciellt intressant lät infallsvinkel på symboler (lieux de mèmoire?): logotyper, läge, klädesdräkt, byggnader... Med andra ord rör det sig om ett projekt som väcker ens nyfikenhet – ett jubileum det lönar sig att följa med! Målgruppen är inte direkt studerandena, för dem finns redan trevliga verk, utan forskarna inom organisationen och andra historiker i Norden.

Nästa presentation hölls av doktoranden Karl Bruno, som presenterade sitt projekt om Sveriges lantbruksuniversitets historik, där han speciellt skall skriva om biståndsarbetet. Idag presenterade han en professor vid veterinärmedicin, som personligen inledde ett sorts biståndsarbete, dvs. en vilja att sprida en svensk modell och exportera know-how under efterkrigstiden. Hans projekt gick ut på att få veterinärstipendiater från Indien till Sverige och fastän projektet kunde ha gått hur som helst, blev det tydligen ändå mycket lyckat. Det tycks även ha rått skilda syner på förhållandet mellan teori och klinik, vilket var intressant att höra, speciellt då aktören som presenterades, Nils Lagerlöf, höll på det kliniska kunnandet. Det skall verkligen bli spännande att få höra mer om Brunos synteser i framtiden!

Konferensens sista föredrag hölls av Anders Houltz från Kungliga tekniska högskolan. Han presenterade ett projekt, som ännu inte fått finansiering, men hoppas få det. Projektet lät nämligen otroligt intressant, eftersom det handlade om KTH:s forskare och deras bisysslor utanför den akademiska världen, i business, politiken etc. Projektet skulle fokusera på praktiker mer än organisaton, och det lät verkligen lovande: ett “proefssionsperspektiv”. Liknande önskar jag även kunde skrivas mer av i Finland, T.ex. har jag hört att Museiverket skall få en ny historik – förhoppningsvis blir den mera åt detta hållet. Det har dock skrivits uttryckligen universitetshistoria ur denna infallsvinkel, eller som en av de teman som behandlats – av Matti Klinge. Detta tema, om professorernas och andra forskares engagemang för “samhällsnyttan” tycker jag han skisserat i sina studier kring Helsingfors universitet. Det förefaller ändå som om det ligger något allmänt nordiskt i detta fenomen och jag tycker det syns i frågan om alla universitet – kanske åtminstone vid HU. Jag tycker vi inte skall behöva tro att det är enbart teknologer som är entreprenörer och politiker utanför sin högskola... Utbildningen som status ses även viktig i detta fall, identiteten. Men, summa summarum: det blir mycket intressant att höra hur detta projekt fortskrider och en dag få ta del av resultaten. Inte minst därför att min egen far är teknolog. Det är ju även vår tid som betonar tekniken, kanske betraktar sig som “teknisk” – åtminstone ter det sig så ibland – så en beställning för en dylik analys finns säkert.

Sammanfattningsvis var det alltså tre intensiva dagar av möten, tankar och intressanta framtidsplaner jag fick uppleva. Kongressen var otroligt välordnad - tack Christer Nordlund och Helena Ekerholm - och vi fick god mat, ofta, kaffe och alla annan god "vård", som härliga middagar på kvällarna, som gjorde upplevelsen extra bekväm. En forskare tänker ju bäst med mätt mage. Nu åker jag mot Helsingfdors igen, arbetar vidare med mina artiklar och - reflekterar över vad jag lärt mig.

fredag 22 mars 2013

Teknik- och vetenskapshistoriska dagarna 2013 - dag 2

Dag två av kongressen här i Umeå inleddes med sessioner och jag valde att gå och lyssna till Sverker Sörlins projektpresentation samt talare, som vill delta i definierandet av vad "environmental humanities" (miljöhumanistiska vetenskaper?) skall gå ut på. Sörlin betonade att det kanske ansetts som om vi varken behöver hiumanister eller religionsvetare, men krigshändelserna på 2000-talet har tvärtom tvingat forskare att ta ställning till fenomen som glabalism, klimatförändring etc. även ur en humanistisk infallsvinkel. Vi har upplevt flera trender: språklig, kulturell, spatial och nu performativ, vilket gjort att vi behövt nya fakulteter och ämneshelheter inom vetenskapen för att undersöka fenomenen. Miljöhumanistiska vetenskaper är arkeologi (!), miljöhistoria, stadsforskning etc. och det har nu även bildats nya tidskrifter för dessa ämnesområden, menade Sörlin.

Efter Sörlins inledande presentation vidtog Nina Wormbs med en mycket god presentation om vår visuella uppfattning om vår planet. Hon ingår även i ett större forskningsprojekt som handlar om remote sensing och uppfattningar om Jorden. Wormbs visade oss den bild vi alla känner till numera, "The Blue Marble" och jämförde med senare visuella representationer av polarisen som krympt under det senaste decenniet. Olika sätt att presentera fenomenet fanns i olika tidningar och det var frapperande att inse att många av dem är rentutav konstverk, snarare än fotografier. I vissa ser man tydligt att bildern är hopmonerade av tiotals satellitbilder, på andra har de behandlas så hårt att de inte egentligen har något med Jorden att göra längre. En av dessa bilder, en sorts pastish på Blue Marble finns faktiskt i varendea iPhone som standard - och how come, det sade hon inte dock, men det ser ju var och en: den visar inte Afrika och Antarkitis utan USA...

Efter Wormbs tog Arne Kaijser över och presenterade svensk energiimport sedan 1870 och vad detta berättar om olika perioder i historien. Kaijser ingår i ett större projekt som dels skall granska nationell resurshantering och även internationella, geopolitiska, perspektiv på ämnet. Något som även bör behandlas, menare Kaijser, är ekonologiska fotavtryck.

Efter Kajser avslutade Sörlin ännu med att gå närmare in på en historisk läsning av det "antropocena", dvs. en granskning av miljörörelsens retorik. Vokabulären och hur den tillkommit med en rad av hot, som blir allt längre, var mycket intressant att få en uppfattning om. Vad är mijöln, och hur har den då definierats? från och 1850-talet har forskarna försökt definiera människans ställning till sin omgivning och det finns även religiösa föreställningar i bakgrunden. Efter andra världskriget har reoriken givit Miljön en rolls om något, som har egna egenskaper. Mycket intressant ioch jag började genast tänka på hur synen på fornlämningar passar in i denna bild.

Dagens key note hölls av Britta Lundgren, som talade om sitt forskningsobjekt: pandemiernas historia. Det var alltså ett exempel på den medicinska vetenskapens och uppfattningarnas historia. Källorna är många: i sitt forskningsprojekt ämnar Lundgren intervjua personal, patienter och skötare för att utreda hur kommunikationen skedde och hur bilden av Svininfluensa egentligen byggdes upp. Det var slående att höra detta föredrag, eftersom frågorna kring vaccinationer etc. ständigt dyker upp. Det var så sent som i måndags i Finland, då det rubricerades om en baby som avlidit av en vaccination. Det konstaterades att Lundgrens expertis i dekonstruktionen av medie- och andra bilder av det hela kommer att vara otroligt viktig. Själv ville hon även framhäva vikten av minnen och upplevelser, främst bland de ofta böórtglömda patienterna.

I den session som följde, där jag själv höll min presentation till sist, ingick även andra mycket intressanta föredrag. Anders Persson från Göteborg presenterade sitt avhandlingsarbete om kriminologins disciplinbildning. Han fokuserade på året 1947 och ett schema som föreslogs på en Nordisk kongress. På 1950-talet blev kriminologin högst viktig även kriminal- och socialpolitriskt, vilket gjorde att ve3tenskpen slutligen defnierade helt annorlunda än vad man först hade tänkt sig. Vi väntar med andra ord på hans synteser om hela historien.

Härefter presenterade johan kärnfelt och Gustav Holmberg från Göteborg respektive Lund sitt historikprojekt om amatörastronomin i Sverige. Det kom väl fram olika typer av amatörastronomer och olika subkulturer, som lät otroligt spännande. det fick mig genast att associera till amatörarkeologerna - har deras historia redan berättats i Finland? Förmodligen, men fenomenet kunde få mer uppmärksamhet och jämföras till andra liknande föreningar i varje fall. Mycket intressant!

Min egen presentation om synen på klosterlämningarna i Kökar gick inte så bra som jag hade tänkt mig, eftersom jag glömt min pdf med bilderna hemma. Det blev dock en givande diskussion och jag fick litet extra kick för att skriva artikeln färdig denna vår, äntligen.

Dagens sista session handlade om forskarbiografier om mer eller mindre synliga gestalter. Anders Lundgren presenterade "en vanlig kemist", professorn Lars Fredrik Svanberg, och gav samtidigt en intressant inblick i den kemiska vetenskapens historia i Sverige. Det fick mig att associera till boken i Finland, som jag inte läst, men bläddrat i. det lönar sig att kanske ta en titt i den igen där hemma.

Helena Ekerholm presenterade härefter sitt postdocprojekt, som handlar om en hushållerska på den zologiska stationen Kristineberg på 1800-talet. Källor till historien är hundratals brev som hon skrev till sin chef och de verkar innehålla synnerligen intressanta uppgifter såväl om henne, hennes liv, som om själva stationens verksamhet. Speciellt intressant blir det att senare få läsa om Ekerholms tolkning av hushållerskans roll och status på stationen.

Följande presentation hölls av Ylva Hasselberg från Uppsala, som skall skriva en ny biografi om den berömda nationalekonomen Eli Heckscher. Hon skulle vilja skiva den som en spegel av samtiden, menade hon, och huvudpersonen verkade otroligt fascinerande, inte minst för sin familjebakgrund och förhållandet till modern. Ja, alltid modern. Med andra ord blev det en nyfiken publik, som ser fram emot denna bok.

Det sista anförandet denna dag hölls av Kristina Espmark, som presenterade resultaten från sin doktorsavhandling, som behandlade kemisten Astrid Cleve von Euler, som överraskande även berörde mig, eftersom hon var sven Stolpes, en berömd Birgitta- och Kristinaforskares och författares, svärmor! Jag tyckte mig även minnas att jag sett namnet någonstans förut... Cleve hade en fascinerande livshistoria och var i likhet med sin svärson även en person som verkar ha gått mot strömmen och modigt hållit vid sina egna teser. Fascinerande! den här berättelsen hoppas jag kunna få läsa!

Det var med andra ord en faktaspäckad, mycket givaden dag. På kvällen bjöds vi på en förträfflig middag på Norrlands Operan och fick hör på vävgrammofon! Och diskutera, diskutera mera!

torsdag 21 mars 2013

Kongressen i teknik- och vetenskapshistoria 2013 - dag 1

Idag började kongressen på eftermiddagen med mottagning klockan 16 på det ganska nybyggda Bildmuseet, ett museum för modern konst anslutet till konsthögskolans campus - ett fantastiskt rum! Men på vägen dit tog jag mig också en titt på Umeå stads kyrka. Så fort jag steg in mötte mig ett minne från 1808-1809, nämligen en relik från Dunckers grav. Jag kom inte ihåg att han begravdes i Umeå efter att ha stupat "den 5 juli", men här har han funnits, på något vis i eller vid den forna träkyrkan. Den nya kyrkan är från 1894 och jag fick med mig kyrkans 100-årshistorik från 1994 alldeles gratis - tack. Utanför kyrkan låg sedan även ett monument rest för Duncker, så det blev ett minnesmättat besök minsann, helt oväntat.

Innan kongressen började tog jag mig en titt i utställningarna i Bildmuseet, som varmt välkomnade mig in från kölden, det gjorde stort intryck. Högst uppe visades lettisk konst från Sovjettiden och dekonstruerades dess mytologi. Speciellt tagen blev jag av tavlan "På vakt för freden" från 1960-talet, där en soldat lyssnade med en radarmakkapär, ovanför honom den fria himlen. Radaren ljsu skapade nästan en gloria runt hans huvud. Kusligt och vackert samtidigt, med andra ord. Minst lika stort intryck gjorde de stora fönstren som vetter ut mot Umeå på olika håll - ett Umeå som idag badade i solgult vårljus kölden till trots.

Så det var en fina kulisser för den första dagen av Teknik- och vetenskapsdagarna som nu, 2013, arrangeras här i Umeå. Arrangörsteamet leds av professor Christer Nordlund, som höll några inledande ord. Bland annat berättade han att de inledde planeringen redan 2010 och höll nästan på att arrangera detta redan hösten 2012, men på grund av krockar med annat program, förflyttades kongressen till våren. Fint så! Vicekansler Kjell Johnsson tog till ord därefter och betonade det nya konsthögskolekampuset, Bildmuseet och Umeå 2014 - det snart stundande kulturhuvudstadsårets - betydelse för universitetet, världen. Innan kvällens key note inleddes, dök ett extra program upp. Lars Salvius priset detta år tilldelades professor Sverker Sörlin, som numera arbetar i Stockholm, men vars mångåriga arbete delvis varit stationerat i Umeå. Han tackade och betonade att priset ger honom mer mod och han tror bestämt på humanioras stigande betydelse i samhället. Vackert!

Kvällens key note hölls av gästprofessorn Nancy Langston, från Michigan, som är miljöhistoriker med en bakgrund i ekologisk forskning. Hon talade om sin forskning kring hormonernas historia och hur deras hormonstörande verkan så småningom uppdagats. Hon påpekade hur synen på människan som skild från naturen under 1900-talet varit nästan ödesdiger. Hon sade att forskarna gjorde upp en massa konstgjorda gränser - detta tål naturen, men inte mer - för pesticider etc., fastän inget av detta bevisats säkert. Det var med andra ord en otroligt intressant föreläsning, aktuell i politisk mening, men inte mindre tänkvärd även ifall man gör jämförelser hur denna världsbild at människan på något vis har gränser mellan sin kropp och resten av naturen uppkommit...

Härefter blev vi bjudna på en läcker middag med lax och kunde smått bekanta oss med varandra. Efter middagen var det nämligen ännu dags för filmvisning. Detta ingick i ett projekt inom centet för genderforskning. Redan under början av kvällen visades Tor Lundbergs kortfilmer med politisk och kulturell ton - nämligen om gruvdriftens framfart i Jokkmokksområdet, där de lokala människorna inte fått tillräckligt med röst att säga sin åsikt om det hela. Kvällens film Kiruna - Rymdvägen var en fantastisk djupdykning i hemorten och människans innersta, ens identitet. Liselotte Wajstedts experimentella film gjorde ett enormt intryck - det är så minnen, plats och identitet byggs ihop. Kiruna håller nämligen på att rasa, eftersom gruvan expanderat för mycket, staden måste flytta. 100 år av en plats försvinner, vilket inte lämnar människorna oberörda och inte den som såg filmen, heller! Gruvdrifeten har ju varit aktuell även hemma i Finland, med hela skandalen kring Talvivaara, så detta tema väckte verkligen tankar och åsikter, särskilt eftersom jag varit både i Jokkmokk och Kiruna.

onsdag 20 mars 2013

Nytt och gammalt att läsa

Tisdag i Umeå. På bibliotek från morgon till kväll. Arbete med mitt anförande inför konferensen, som börjar på onsdag. Sökte mig genast till sektionen J, arkeologi, och litet historia också i Umeås mysiga stadsbibliotek. Hittade både gammalt och nytt att läsa, fräsha upp kunskaperna en dylik dag, då det är svinkallt ute och jag har inga andra obligationer än att arbeta, helt och hållet. Härligt! Tog med andra ord itu med att plöja igenom Peter Aronssons Historia från 2011 i förhållande till gamle Nietzsche (1998) och det var ett intressant företag att läsa dem sida vid sida...

Hittade även annat intressant, så som en avhandling från Göteborg 2008 jag borde känna till, men bättre sent än aldrig: Anita Synnestvedts Fornlämningsplatsen - Kärleksaffär eller trist historia, samt Fredrik Svanbergs och Katty H. Wahlgrens Publik arkeologi (2007). Ett krasst konstaterande: ifall man endast använder sökord i databaser kan det ibland vara svårt att hitta något nytt, det bästa är att få gå i bibban och göra utgrävningar i hyllorna, så att säga.

tisdag 19 mars 2013

Upp mot Umeå

Genom Finland mot Vasa går vägen med tåg. Foursquare tycker jag rest långt, då jag checkar in i Vasa, över 250 miles på en dag! Föga anar appen att jag ännu ämnar ta mig över Kvarken mot Umeå. Under vägen hann jag än en gång läsa den inspirerande boken Pekingmännikan. En historia utan slut av Tore Frängsmyr, vilken jag nämnde i en tidigare epistel. Den lilla boken är ett ypperligt exempel på esseistisk popularisering av vetenskapshistoria. Något liknande skulle jag önska jag fick till stånd en dag - förhoppningsvis inom en ganska snar framtid. Frängsmyr är en etablerad forskare, så han kryddar texten här och där med mycket personliga reflektioner om hur han tagit sig in på ämnet, rentav mött en av huvudpersonerna som ung. Jag vill inte nödvängidtvis göra liknande val annat än i förordet, men i övrigt är stilen sådan som jag tycker är lättläst, flytande och ändå vittnar om stor bildning och insyn i ämnet. Här handlar det om de svenska paleontologernas gärning gällande upptäckten av den s.k. Pekingmänniskan, dvs. ett antal Homo erectus-individer påträffade i utgrävningar nära Peking under mellankrigstiden. Boken är mycket väl upplagd, så att det först på slutet framkommer egentlige hur fuynden placerats i människans stamträd - forskarna hade ju inte facit på hand, utan stod kanske inför upptäckterna av nya arter av människa, kanske inte. Frängsmyr ger även upprättelse till en svensk-österrikisk forskare, doktor Zdansky, som inte fått tillräckligt erkännande i allmänna verk om temat ute i världen. Här ser vi hur kolleger kan framhäva sig själva tilld enmån att andra faller ur historien, så att säga. Överlag är det en mycket spännande berättelse som målas upp: endast tre tänder av fynden består, i Uppsala, eftersom de många andra fynden försvann under andra världskriget. De försvunna fynden har till och med gett upphov till ett par romaner som skrivits som detektivgåtor, skriver Frängsmyr, vilket inte förvånar. En av forskarnas försvunna anteckningar fick till och med mig att fantisera om vad de kunde ha innehållit och varför de försvann... Frängsmyr skriver skickligt litet av en detektivgåta själv, men fokus är ständigt på de fascinerande forskarna och deras trapatser. För länge sedan, på 1990-talet, läste jag Zetterbergs Jüri Vilmisn kuolema, om den estniske politikern som mötte sin bane under händelserna 1918 i Finland, men slutet på boken kändes platt. Frängsmyr har ett bättre skrivet slut, kanske en historia, som då påpekar att den inte ännu är slut - att nya fynd om de tidiga människoarterna görs ännu idag.

Isen skrapade mot fören och vi tog iland en halv timme försenade. Slutligen var vi i Umeå centrum strax före midnatt. Jag hann dock även återuppta läsande av Umeåforskarnas och kollegernas bok Topos, som jag nämnde tidigare här. Den består även av populärt skrivna essäer, som kan och bör fungera som inspirationskällor för mig. Jag har tagit till mig av det äldsta av råd: ifall du inte är förmögen att skriva själv just nu, läs!

lördag 9 mars 2013

Hälsningar från Finland i mars 2013


Emil Wikströms nunna i Vetenskapernas hus - glad att var här igen!

Det har varit bråttom under min vistelse hemma i Finland. Men, en del grejer har rullat vidare. Jag har till exempele äntligen skaffat mig ett arbetsrum utanför hemmet, i närheten av universitetscampuset, biblioteken och arkiven i centrala Helsingfors. För ungefär ett år sedan föreslog min vän och kollega, doktoranden Roosa Peake att vi absolut borde ha arbetsrum utanför våra hem och vi kunde slå oss ihop, ett gäng, och skaffa ett gemensamt utrymme på hyra. Roosa lyckades för en tid sedan hyra in sig i ett forskarkollektiv i Kronohagens stadsdel och nu befriades ett bord därifrån. Mot en billig hyra fick jag nu alltså via henne tillfället att hyra in mig där, på Mellangatan - toppen! Kanske släkten och barnen äntligen förstår att mamma även "jobbar" nu, när jag också går ut från hemmet i stil med far? I varje fall var det ett lyckokast och så småningom skall jag börja uttnyttja detta.

Igår var det dag 2/6 i Fackboksförfattarnas utbildning och nätverksforum för sina medlemmar. Denna gång var temat själva skrivandet och texten, stilen etc. Som utbildare verkade doktorerna Pirjo Hiidenmaa och Olli Löytty, båda med en bakgrund i litteraturvetenskapen. Vår grupp delade i två och i Löyttys grupp fick vi först berätta kort om oss själva och därefter presentera en faktabok vi särskilt fattat tycke för. Jag tog med mig Tore Frängsmyrs Pekingmänniskan, som de facto absolut borde översättas till finska också! Jag gillar särskilt bokens essäistiska stil och det sätt på vilket forskarna kring Pekingmänniskan och de olika rönen, det slutliga försvinnandet av evidensen (så när som på de tänder som fortfarande finns i Uppsala) målas upp. Ett annat exemepl på denna stil att popularisera vetenska0pshistoria är t.ex. Fossiljägarna, men den hittade jag inte igår när jag skyndsamt skulle åka iväg på kursen.

Efter ett roligt grupparbete slutade Löyttys del av utbildningen med en trevlig lunch, där jag fick äran att träffa bl.a. Pertti Ranta, som översatt Darwins "Beagles resa" till finska och även gjort en ny översättning av Darwins "The Origin of Species". Den äldre versionen var från 1917 och mycket gammalmodig nu på 2000-talet. Båda böckerna finns i vår bokhylla här hemma, så det var trevligt att höra Ranta berätta om sitt arbete.

Efter lunchen fick jag ta del av den andra delen av dagens utbildning. Pirjo Hiidenmaa berätta om språk (finska, i detta fall) och gjorde oss medvetna om olika stilar att skriva, hur man gör sig förstådd, hur man måste förstå att inte skriva för journalistiskt, men inte heller lika torrt vetenskapligt, ifall man skriver till en bredare publik. Jag fick några verkligen bra idéer till mitt eget arbete, så kursdagen hade återigen nått sitt mål för mig: att verka som grundlig inspiration och ett forum för att skapa kontakter. Jag hade nämligen även äran att sgrupparbetade med bland annat Sari savikko, som skrivit exempelvis den fina boken om skoltavlor. Vi ses igen nästa gång!

söndag 3 mars 2013

Kurs, resa och nyheter från Finland i februari

På grund av tidsbrist har jag inte hunnit skriva sedan hemkomsten, som tog litet extra lång tid, eftersom Vasabåten körde fast i isen i Kvarken. Tåget byttes även ut följande morgon från ett snabbt pendolinotåg till ett "museitåg" som i sakta mak, utan restaurangvagn, puttade på mot Tammerfors. Det var en hungrig och sömndrucken forskare som förfriskade sig på Tammerfors station innan det var dags att stiga på ett proppfullt pendolinotåg mot Helsingfors. Det veckoslutet var det nämligen båtmässa i mässhallen i Böle, vilket lockade folk från både när och fjärran till staden. Vid lunchtid var jag äntligen hemma och blev väl mött av familjen. Strapatsrikt, med andra ord.
Följande dag började Finlands fackboksförfattares kurs för sina medlemmar, där man kan nätverka och få goda råd och tips för sina bokprojekt. Dagen inleddes med ordförande, prof. Markku Löytönens hälsning och presentation av själva kursen, som består av sex utbildningsdagar fördelade över år 2013. Löytönen är även aktuell just nu tack vare att en ny kulturhistorisk bok utkommit (han har redigerat den tillsammans med min kollega och vän, historikern Anton Eskola), om olika tal hållna av kända personer från alla livets skeden. I olika inlägg fick vi höra dels om vilka som kategoriseras som fackboksförfattare, att vi de facto producerar fler verk än de skönlitterära författarna årligen och mycket mer som kan tänkas höja vårt självförtroende. Doktor Helena Ruuska berättade om produktion och utgivning av läromedel, vilket var ytterst intressant, eftersom jag personligen inte stiftat så mycket bekantskap med detta område tidigare. Det var med andra ord en lyckad första kursdag i Vetenskapernas hus denna lördag.


Under sportlovsveckan, som inföll vecka 8 här i Södra Finland, var barnen lediga, så arbete och nöje gick enligt deras takt. Det blev att skdia och åka skridsko, pulka och allmänt ha det kul, men i veckans program ingick även en exkursion för mamma, där resten av familjen följde med som avec. Jag besökte nämligen Nådendal och stiftade bekantskap med en kalk från 1920-talet i Församlingshemmet, varefter jag hade äran att träffa forskaren och konservatorn Kari Appelgren i Axel Haartmans konstnärshem på Klostergatan 3. Appelgren har skrivit om dräkthistoria, arbetat vid Åbo landskapasmuseum och även skrivit en artikel om ett av mina forskningsobjekt, lektorn Julius Finnberg (1877-1955). Det var Ritva Joensuu och Anne Sjöström från Nådendals museum som vänligen hade arrangerat vårt möte, så att jag fick träffa både Anne och Kari, som jag inte känt sedan förr. Ritva träffade jag på arkivkursen i höstas, så via henne var detta nya möte nu möjligt. I nästan två timmars tid blev jag guidad runt i huset, som bar på många Birgitta- eller munkrelaterade minnen och teman - otroligt upplysande och intressant! Fick genast inspiration att skriva klar den korta recension som jag lovat åt Sjöström, då hon vänligen sände mig ett exemplar av den ifjol utkomna boken om Nådendals kyrkogård (skriven av Leena Mattila). Recensionen utkommer troligen senare i vår i Arkeologia NYT!/Arkeologi NU!, som utges av Åbo landskapsmuseums vänner. Snart skall jag även skriva klart en annan recension, den berör Ola Jensens senaste antologi om den arkeologiska fältmetodens historia.
Men alla nyhter är inte enbart goda. I förra veckan nåddes vi finländska medeltidsforskare och arkeologer av sorgebudet att doktor Knut Drake gått bort i Åbo 19.2, i en ålder av 85 år. Drake var en eminent forskare, som gjort stora tillägg till Åbo slotts historia, Åbo landskapsmuseums historia med mera, med mera. Han fick även Svenska fornminnesförneingens medalj nyligen och deltog ännu pigg och aktiv i olika seminarier och evenemang. Inte hade jag anat att det var sista gången, då jag såg honom senast i höstas på seminariet om Raumos historia och vi talades vid, han frågade hur det går för mig och min forskning. Lycklig dock den som får leva länge, göra det man är intresserad av och vara pigg ända till slutet, det är trösterikt.

torsdag 14 februari 2013

Om STF på STF


Fjärde dagen i Umeå lider mot sitt slut, det är dags att bryta upp för denna gång. Idag har jag läst Fataburen, Nordiska museets årsbok från år 2011 med temat Landskapsspejare, där fokus var på fotograferingen av landskap, och synen på landskap överlag. Boken var mycket givande, men de intressantaste inläggen för mig var skrivna av Charlotte Ahnlund Berg som är museipedagog på Skansen och professor Sverker Sörlin från Stockholm. Ahnlund Berg skrev om “Landskapande” då man skapar ett friluftsmuseum som Skansen med alla dess miljöer och hur man restaurerar eller ändrar på dem. Sörlins inlägg behandlade fotograferingen av landskap och särskilt Svenska Turistföreningens (gr. 1885) årsböcker, som redan 1886 pryddes av fotografier. Teknologin var besvärlig fram till mellanskrigstidens lättare kameror, men verkligt mod och flit lades ner på fotografier av Sveriges landskap, som inte är ett, utan flera, argumenterar Sörlin. Under 1920-talet kom de futuristiska bilderna med vyer uppifrån och snart flygfotograferingen. Sörlin påstår dock att ytterst litet ännu forskats kring naturvetarnas och arkeologernas landskapsfotografering, t.ex. har denna aspekt inte granskats av t.ex. Sigurd Curman foton.
Det var ett roligt sammanträffande att läsa om STF:s fotografering av landskapet i STF:s vandrarhem i Umeå invid V. Esplanaden, alltså i själva stadskärnan. Det var ett gemytligt vandrarhem, som även var mån om sin historia. I väggaffischer med gamla STF-motiv uppmanas resenären värna om naturen och komma ihåg att städa efter sig, sortera sitt skräp etc. I köket fick man laga mat och äta på STF:s alldeles charmerande porslin från Gustavsbergs. Kanske 40-tal? Stort!

onsdag 13 februari 2013

Planer och funderingar


Idag var jag uppe med tuppen och hann nästan fram till min arbetsplats innan det ljusnade. Det är verkligen lyxigt att ha ett temporärt arbetsrum att styra till, ha nyckel till, passerkort, kolleger att dricka kaffe med (live, inte enbart virtuellt) - charmen kan uppskattas endast av en som varit stipendiat stationerad i hemmet i flera års tid, med endast en virtuell plats för arbete, för inte ens hårdskivan är helt min privata egendom.
Förmiddagen gick fort med en revidering av forskningsplanen och dito, men avbröts av en välkommen kaffepaus med kollegerna. Jag träffade bland annat forskare som varit på Turku Urdur kongressen 1995, då vi var unga studeranden. Världen är liten och alltid finns det något som känns bekant! Vi diskuterade även 1700-tal, genus och makt.
På eftermiddagen har jag försökt insupa litteratur, bl.a. Staffan Carléns avhandling i museologi från 1990. Inspirerande och nyttiga infallsvinklar på Nordiska museets utställningshistoria, då man måste beakta skapandet av museer och utställningar i förhållande till arkeologiska utgrävningar, forskning etc. på 1800-talets andra hälft. Litet fniss framkallades även av tablåer från 1922, som inte alls skiljer sig särskilt mycket från Finlands nationalmuseums utställning på 2000-talets början... Världen förändras, tablåerna består. Om jag hinner, borde jag ju givetvis ta mig en sväng till Västerbottens museum, men den roligheten kunde ju i och för sig även vänta till nästa besök.